I gamla gömmor!

Ibland förundras jag över vad som ligger i mina gömmor och som jag lyckats glömma bort. Under sängen har jag en korg där alla mina strumpstickor, jumperstickor och rundstickor ligger. Där ligger också en hög med halvfärdiga mellanspetsar och uddspetsar som är virkade med de finaste tunnaste garn och tillika pyttesmå virknålar. Där är jag och raffsar emellanåt när jag ska leta upp rätt stickor till ett nytt projekt och någonstans i bakhuvudet vet jag ju att där också ligger lite annat smått och gott som samlats där genom åren. 

Nå, under jullovet fick jag anledning att gräva lite djupare i mina gömmor i korgen under sängen, hittade en plastpåse och kan ni tänka - där ligger mitt gamla broderi som jag inte har haft uppe sedan Hedenhös. Faktum är att detta broderi nog påbörjades för kanske en 14 år sedan sådär ungefär. Det var tänkt att det skulle bli en jättelång kudde som skulle ligga över vår dubbelsäng. Nu har jag tänkt om och någon kudde blir det nog inte utan det får bli en duk istället. Det är inte mycket kvar att brodera så nu minsann ska det bli färdigt och ligga och vara vackert på vårt (ja, ni har hört det förut) fina loppisbord. 

Det här med broderi är (som så mycket annat skapande) en färskvara. Jag ser en stor skillnad på mina gamla stygn och de nya. Jag var mycket skickligare att brodera då när jag höll på mycket. Nu har jag verkligen legat av mig och det blir inte riktigt lika jämt och fint men tänk - det gör inget. När den väl ligger på bordet är det ändå ingen som kommer att titta så noga på den för att se skillnad (mer än jag då... :-))

Åsså kommer lilla katten som på beställning...

Den här har matte lagt ut bara för min skull. Snällt av henne!

Men vaddå...? 

Än är det högtid kvar, säger Mor!

Jag älskar julen! Det ska jag inta hymla om men det känns dock lite udda i dessa tider där de flesta verkar börja dricka glögg i oktober, rafsar fram tomtarna lagom till Halloween och klär granen till första advent för att sedan kasta ut allt på Annandagen och börja prata om våååren. Suck! Ta´t lugnt för bövelen! 

Som sagt - jag gillar julen och för mig börjar julen med själva julafton. Advent är advent och då plockas adventsstjärnorna fram, inhandlas någon amaryllis eller två och bakas pepparkakor. Lussekatter bakar vi till Lucia, inte förr. Så plockas det fram mer och mer och fixas lite lagom då och då för att sedan sätta kronan på verket ett par, tre dagar före julafton då granen tas in och tomtarna kommer fram. Glögg dricker vi hela december men julgodiset tas fram först på Julafton. 

Just den här julen har nog dessutom varit den bästa på bra länge. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag har en misstanke om att det (förutom att jag själv är lite mer harmonisk detta år) handlar en del om att barnen faktiskt är lite större. Bara ett år äldre men det gör en hel del. Vår yngsta lilla råtta var drygt fyra år förra julen och jag vill lova att det faktiskt är stor skillnad på en fyraåring och en drygt femåring. Det gör att jag i år har kunnat pynta, baka och pyssla runt i största allmänhet utan att bli avbruten alltför många gånger och den hjälp jag får av barnen faktiskt är hjälp på riktigt och inte bara innebär en massa merjobb. Missförstå mig inte - att ha små barn som tindrar med ögonen är förtjusande men de är också mer tidskrävande på de flesta sätt. All "hjälp" innebär att det mesta tar dubbelt så lång tid, avbrutet av diverse småbarnsbehov och tro det eller ej, jag har inte hur mycket tålamod som helst och det har stressat mig varje år. Men i år har allt gått i sakta mak och pynt och förberedelser har jag gjort i lugn och ro. Nu är mina barn fem, åtta och snart elva år gamla och det märks. De är fortfarande tillräckligt små för att julen ska vara magisk men ändå stora nog att de kan göra mycket själva. Det är en fröjd att baka pepparkakor med dem och sedan låta dem dekorera dem med kristyr. En fröjd att baka lussekatter, pynta och klä granen tillsammans med dem. En fröjd att titta på julkalendern och sedan höra dem komma överens om vem som ska öppna luckan på Tv:ns adventskalender. Det har varit en fröjd varje år men i år har det ändå varit liiite mer harmoni i stöket.

I dag är det Trettondagen och vi passar nu på att suga ut och njuta det sista av julen innan skolan börjar igen på fredag. Sedan är det ju faktiskt jul ända fram till Tjugonde dag Knut och innan dess kommer inte en enda tomte att försvinna ur detta huset. Här tar vi det lugnt. Än finns det tid att äta tomtegröt, än finns det tid att knäcka de sista nötterna och än finns det tid att dricka en mugg glögg eller två.Vår blir det ändå inte förrän vintern är över och vintern har ju precis börjat. Å hör sen! 

Och lite bilder piggar alltid upp! Här är julen i huset på Mossen. 

Tänk, lite vitt på backen blev det till och med i Skåne, om än aldrig så lite.

Vissa nöjer sig med att sitta inne och bara titta på snön...

Ja,jag älskar amaryllisar! Jag hade först en och sedan överraskade maken med att inhandla tre till.

De två första glöggflaskorna vi tömde blev fina ljusstakar.

Jag är så förtjust i den broderade julduken som jag tror att min mamma en gång har gjort. Eller är det kanske min mormor? Gjorde hon sån´t tro?

I julklapp fick barnen och deras pappa varsin julmugg till te och kaffe. Dessa hängdes upp i köket på varsin krok. De två större glasen på bordet köpte jag på myrorna lagom till Nyår och så hittade jag några småglas också att dricka vår clementinlikör ur.

Bonaden på väggen broderade jag för 14 år sedan. Då hade vi precis fått huset så pass klart att vi kunde bo här. Det har hänt mycket sedand dess.

Till Nyår dukade vi fint på vårt loppis-fyndade bord. Duken har jag själv broderat för många år sedan. Blommorna ska vara amaryllisar men jag vet inte om det syns. Jag tycker att den är fin oavsett och passar väldigt bra på nya bordet. Nyårsmenyn bestod för övrigt traditionsenligt av tacos och sockerdricka. ;-) 

Helbildsvy över ett juligt vardagsrum på Mossen. 

Här trivs jag bra!

Ett återvunnet sovrum!

Det här nyåret har handlat mycket om "återfå" sovrummet hos oss. Väldigt mycket en känsla av "plötsligt händer det"-känsla blandat med en gnutta vemod.

I snart 11 år har vårt sovrum bebotts av - inte bara mig och min man - utan också av minst ett (ofta två och ibland tre) barn. Till en början i vår säng men vartefter barnet/en har blivit större har de delar av natten sovit ömsom hos oss, ömsom i den säng som vi ställt vid fotänden av vår egen säng. Först ställde vi en spjälsäng där. Den blev inte mycket använd. Inget av barnen har trivts i den utan istället sovit hos oss i vår säng. När vi sedan ställde en liten juniorsäng utan höga kanter där, har de trivts betydligt bättre. Men det har också gjort att det har varit trångt, bökigt och svårstädat där inne. Gosedjur och böcker i mängder har tagit upp mycket plats och jag har under åren minimerat min egen plats därinne till att handla bara om min egen säng.

Små barn (och även lite större barn) tar plats och det är bara som det ska vara. De har alltid varit välkomna både i vårt sovrum men också i vår egen säng.  Allt annat av inredning och mer än bara absolut nödvändig städning därinne, har fått ligga på sparlåga - ända fram till nu, till dagen före nyårsafton. 

Vi är, jämfört med genomsnittets standard och vad som anses "normalt", lite trångbodda och två av barnen har hittills delat rum och den sista lilla råttan har sovit inne hos oss. Det har gått utmärkt. Sedan en längre tid har gossen i huset varit mycket mörkrädd och därför även han sovit inne hos oss. Trångt och bökigt men är man åtta år och mörkrädd är en bra lösning att få sova i trygghet hos mamman och pappan. Det har också gått utmärkt. Men plötsligt hände det, det som jag i och för sig visste skulle hända så småningom men inte riktigt än - de två av tre barn som sovit hos oss fick för sig att nu fick det vara nog. Nu skulle de flytta till "egen" kuppe. Den egna kuppen i det här fallet var in till storasyster där de alla tre nu skulle sova. Vi plockade fram resesängen till lilla H där hon fick sova den där första natten. Jag var skeptisk men efter en natt därinne ville hon absolut flytta in sin egen säng i barnens rum vilket i ett slag gjorde att vårt egna lilla trånga sovrum plötsligt blev lite större. En mycket märklig känsla efter snart 11 år och nästan lite vemodig, kan ni tänka. 

Hursomhelst ägnade jag sedan nästan hela Nyårsafton åt att putsa och feja och dammsuga på ställen där jag tidigare inte kommit åt. En matta kom fram på golvet och en stol kom ner från vinden. Kristallpjäserna på toalettbordet putsades av och blommor, istället för böcker, sattes i fönsterna. Och vips så blev sovrummet lite mer mitt eget igen. 

Jag misstänker att de små liven någon gång även härefter kommer att komma smygande någon natt eller två men faktum kvarstår - vi har fått vårt sovrum tillbaka. Och missförstå mig inte nu - det har varit vårat eget val att lyssna på barnen och deras behov av närhet på natten och vi har trivts med det. Inte desto mindre är det mysigt att få ställa fram sina egna saker och få lite mer plats igen, så det så.

Sovrummet i dess nya skepnad!

Ett överkast från Indiska som legat nerpackat i närmare 16 år...

Min pappas gamla karmstol har fått komma ner från vinden.

...Och titta här! Här sitter hon, min skyddsängel som en kär gammal vän gjort en gång för massor av år sedan. Hon (dockan, inte min väninna) har hamnat i katternas klor ett par gånger och mist lite av sina vingar men pryder bra sin plats ändå. Asken som står bredvid har jag fått av samma väninna en gång. Minns du det, Gunilla? Den är blekt av sol och tidens tand men fortfarande väldigt fin, tycker jag!

Lite blommor är aldrig fel!

Jag är väldigt förtjust i mitt toalettbord och sängarna jag ärvt efter min mormor.

För att inte tala om kristallprylarna som hör till själva toalettbordet. 

Mitt lilla hörn här på jorden!

God Fortsättning säger jag och undrar vad mer för överraskningar detta nya år kommer att ge mig.