torsdag 5 maj 2016

När det inte blir så bra!

Idag har jag färgat garn minsann och gissa vad? Det blev - fult!!!? Hur kunde det bli fult? Jag känner ångesten krypa i kroppen när jag inser att tiden och mödan jag lagt ner har resulterat i något fult. Och fult garn kan man ju inte direkt sudda ut eller måla över  heller. Färgen är där den är liksom. Och det är nu jag måste ta fram det förnuftiga och förlåtande inom mig och tala om för mig själv att det är okej att misslyckas ibland! För det är det ju. Det säger jag till mina barn titt som tätt och jag inser att jag måste börja göra det till mig själv också.

Ända sedan jag var barn har jag alltid fått höra hur duktig jag är på att rita. Och det är ju så klart kul att vara duktig på något och få beröm ibland men när det duktiga överskuggar att vara omtyckt för den man är vänds berömmet till prestationsångest och en stor rädsla för att misslyckas. En rädsla för att duga bara när man presterar bra. I mitt fall fick jag positiv uppmärksamhet när jag målade och ritade fint. Eller för den delen när jag sjöng ett skillingtryck eller en visa, för det var jag också bra på (det resulterade i att jag slutade sjunga helt och hållet...). När jag sedan började på en estetisk linje på Folkhögskola låste sig hela min skaparmekanism -  jag vågade inte experimentera, jag vågade inte prova nya saker för jag trodde inte att jag skulle duga om jag målade eller ritade fult eller "fel". De andra i klassen gick in med liv och lust i sina uppgifter, de vågade och de utvecklades. Jag körde hela tiden på säkra kort och målade och tecknade det jag visste skulle bli bra. Väldigt tråkigt när jag tänker på vad jag hade chansen att lära mig.




Så nu är det hög tid att jag lär mig att misslyckas utan att få ångest. Lära mig att experimentera. Lära mig att duga som jag är och inte efter prestation. Kanske mina fula garner är början på något bra och vem vet, mina fula garner kanske någon annan tycker är fina.