Hej igen! Förutom ett sjalmönster för någon vecka sedan har det varit väldigt tyst härifrån de senaste månaderna. Här berättar jag varför. Mycket för min egen terapis skull men också för att någon kanske vill veta. Jag har verkligen försökt att korta ner den här historien men det var visst svårt. Det är mycket som måste få komma ut så detta inlägg har blivit långt. Jag hoppas ni ändå vill läsa.
Snart ett år har gått! Ett år av väntan och oro och funderingar. Snart ett år efter branden. Den 14 september 2017 åkte vi alla till skolan och jobbet som vilken vanlig morgon som helst. Vid tiotiden på förmiddagen mådde jag inte riktigt bra och kände att jag var tvungen att åka hem från jobbet. "Måste hem och vila" tänkte jag, bara för att komma hem och upptäcka att vårt hus brann. Jag hann parkera bilen, konstatera att det luktade rök (någon granne som eldar tänkte jag), gå in och sätta mig en stund i soffan innan jag hörde konstiga ljud från vårt sovrum. "Vad håller katterna på med?" undrade jag och gick in i sovrummet men därinne var det lugnt - inga katter. Det var då jag hörde ljuden från vinden, hur det knakade, sprakade, dunsade och lät. I det ögonblicket förstod jag att vårt hus brann och att vi inte hade något hem mer. Tankarna som far runt i huvudet, paniken, maktlösheten och ångesten när det går upp för en att ens hem faktiskt brinner.
Tur i oturen var ändå att vår vind var en oinredd kallvind som mest tjänade som förråd. Vi har endast en stege upp med en lucka i taket. Med tankarna snurrandes i huvudet om vad jag skulle göra sprang jag uppför stegen, öppnade luckan och såg med egna ögon att det var stor brasa däruppe. Den duktiga flickan i mig tänkte först att den här branden ska släckas och hämtade brandsläckaren. I samma ögonblick som jag tar fram den inser jag att branden är för stor - inte skulle jag kunna släcka den själv inte. Då hämtar jag telefonen och samtidigt som jag slår 112 funderar jag på vad jag ska rädda (för den frågan har man ju ställt sig många gånger: vad skulle jag rädda om det brann hemma?). I rädslan och stressen rusar tankarna runt, runt hit och dit och det enda jag får syn på är ryggsäcken jag lämnat på hallgolvet när jag kom hem.
Med telefonen i ena handen sög jag tag i ryggsäcken samtidigt som jag rusade ut ur huset och stängde ytterdörren efter mig (förståndigt, inte sant). När jag stått och försökt få kontakt med larmcentralen en stund inser jag att telefonen inte fungerar. Elen är utslagen... In igen alltså för att leta reda på mobiltelefonen. Med vår dåliga täckning ute på landet tog det en stund innan jag fick signal. Tankarna löpte amok och jag förstod ju att det rörde sig om minuter om vårt hem skulle gå att rädda eller inte. Jag sprang i panik runt en stund på grusvägen innan jag till slut kom fram till SOS Alarm och sedan gick det fort. Efter några korta informativa meningar om vart det brann fick jag besked om att brandkåren var på väg. Efter några fler lämnade uppgifter till larmcentralen sa de att de fått alla uppgifter de behövde och inte kunde göra mer för mig över telefonen och lade på... Jaha!!? Jag har nog aldrig känt mig så ensam och rädd som när jag stod där i mina gula gummistövlar på leråkern framför vårt hus med mobilen i handen, såg på vårt hus där röken bolmade upp från taket i en mörkgrå ogenomtränglig massa och väntade på brandkåren. Så till slut hörde jag sirenerna. Sirener från alla väderstreck, sirener från alla håll. Jag vet att jag hann tänka att det var lite konstigt innan den första bilen från räddningstjänsten dök upp. Senare fick jag veta att de skickat brandbilar från sju (!) olika brandstationer. Eftersom vi bor ute på landet finns det inga brandposter så de var tvungna att skicka flera tankbilar med vatten som sedan avlöste varandra.
Medan jag stod ensam där på leråkern och väntade på brandkåren ringde jag min man. Han körde förstås genast hem från jobbet och under släckningsarbetet satt vi invirade i varsin klassisk orange filt från räddningstjänsten. Under timmarna som följde hann många tankar fara runt i huvudet. Många olika människor som kom fram och frågade olika saker. Brandtekniker, sjukvårdare, polisen, brandmän och brandinspektörer. Mitt i alltihopa blev vi kontaktade av vårt försäkringsbolag och i ögonvrån såg jag ett par tidningsreportrar komma styltande över åkern med sina kameror i högsta hugg. Surrealistiskt och lite skrattretande! Herregud! Gamar! Nåja, de ska väl också förtjäna sitt levebröd antar jag.
Vid ett tillfälle kom en av brandmännen fram till mig och sa att de inte visste om de kunde rädda huset men att de fortfarande kunde ta ut sådant som kunde vara värdefullt för oss som datorer, album, smyckeskrin och sådana saker. "Jaha..." tänkte jag och började försöka förklara var i huset de olika sakerna fanns och stammade fram något i stil med "till höger och sedan rakt fram och sedan förbi soffan och sedan till vänster där det står en stol och så på den hyllan ligger... " Där stoppade de mig och gav mig papper och penna och sa att jag skulle rita en liten karta. "Rita en liten karta?" sa jag och höll på att brista ut i ett hysteriskt gapskratt. Hur skulle jag kunna rita en liten karta i mitt upprivna tillstånd? Men jag kladdade ner något som de kunde gå efter och de fick faktiskt ut en hel del. Både sådant vi bett om men även annat som de trodde kunde vara viktigt för oss att rädda. Bl.a. en liten hög med brev från min bror som dog för några år sedan. Det berörde mig väldigt djupt (de visste ju såklart inte att breven var från min döde bror men bara tanken att en bunt med brev kunde vara av värde) och idag tänker jag på skillnaden i empati hos brandmännen och mannen från försäkringsbolaget. Den sistnämnda har lite grand att lära av de förstnämnda om man säger så.
Till slut fick vi beskedet att släckningsarbetet var i sitt slutskede och att de faktiskt kunnat rädda huset. Huset stod alltså kvar men invändigt var allt rök- och fuktskadat, förstört och obeboeligt. Vi fick gå in och titta - en sorglig syn. Blött, smutsigt och rörigt av allt som brandmännen varit tvungna att kasta åt sidan. Inte längre vårat hem. Vid det här laget var klockan närmare fyra på eftermiddagen och det började bli dags att hämta barnen från skolan, så vi tog med varsitt gosedjur och varsin bok till dem. Något annat kunde vi inte ta. Sedan åkte vi till skolan och berättade vad som hänt. Att de inte längre hade något hem. Stora S och lilla H grät, O blev bara alldeles stel i kroppen och röd i ögonen. Hans gråt kom senare på kvällen, tillsammans med frossa. Vi bäddade ner honom i en säng med filtar.
De två första veckorna kunde vi bo hos min svärmor (barnens farmor) och hennes man som så generöst upplät sitt hem till oss, en familj på fem personer. Vi är dem evigt tacksamma! Sedan hade vi turen att få tag på ett tillfälligt boende inte alls långt från vårt gamla hem. Vi bor ju på landet och barnen har ca 4,5 km till skolan. Avståndet blev detsamma från det tillfälliga huset och vägarna och omgivningarna bekanta. Här har vi nu tillbringat hösten, vintern, våren och halva sommaren och nu har vi faktiskt kommit så här långt. Vårt hus har under tiden renoverats och snart, snart får vi flytta hem igen.
Under den första tiden for tankarna fram och tillbaka, runt runt. Hur skulle vi ro detta iland? Fast "ro" är egentligen inte rätt ord - snarare styra ett tungt skepp i hamn med sådan kraft att skummet yrde. Framförallt har det gått åt en del energi till att hålla oss lugna och trygga för barnens skull och det har gått bra. De har känt tryggheten från oss vuxna och de har trivts bra i vårt tillfälliga boende. Vi har visat dem att man kan gå igenom detta tillsammans och ingen ska behöva fundera eller grubbla ensam. Man ska absolut inte förminska detta trauma och alla har vi rätt till vår sorg och våra känslor men trots allt blev ingen skadad, huset brann inte ner till grunden och även om mycket gått förlorat har vi också kunnat rädda en del möbler och en del saker.
Redan första kvällen satte jag upp en målbild i mitt huvud. Jag tänkte på den tiden vi redan lämnat bakom oss sedan branden. Som ett mantra tänkte jag första kvällen hos svärmor "Nu är det tio timmar sedan det brann". Dagen efter tänkte jag " Nu är det ett dygn sedan det brann". Efter ytterligare några dagar tänkte jag " Nu är det en vecka sedan branden". Att alla timmar, dagar, veckor och månader jag kunde lämna bakom mig sedan branden, hela tiden förde oss närmare målet, att få flytta tillbaka. Jag visste att tiden går ganska fort och att jag så småningom skulle kunna tänka att det redan gått sex månader efter branden. Nu sitter jag här och kan tänka att det gått 10 månader efter branden och snart snart är vi faktiskt tillbaka på vårt älskade Mossen igen. Livet går vidare och under den här tiden har vi firat Halloween, Jul, födelsedagar, Påsk och namnsdagar precis som vanligt. Och det har gått bra!
Nu ser jag verkligen farm emot återflytten om ett par veckor och det kommer att kännas så fantastiskt. Jag ser fram emot att återigen få tillbringa den stund av sommaren som är kvar på vår fina altan, få mysa i höstmörkret hemma igen och att åter få julpynta och fira jul tillsammans på vårt Mossen. Sådant som är viktigt för mig.
Summa summarum har detta ändå varit en lärorik resa, en erfarenhet som fått tankar och känslor i rullning, som gett mig andra perspektiv på mig själv, vem jag är och varför jag blev som jag blev. Ett själsligt arbete som bara börjat men som utan tvekan redan gjort mig starkare.
Här nedan följer några bilder från renoveringens gång. Inte så många eftersom vi inte haft tillgång till huset medan det renoverats. Vi har bara varit där ett fåtal gånger för att stämma av att det blir som vi vill. De första bilderna är från tidigare i våras där de rivit allt ända in till tegelväggarna. Alla reglar, all isolering, hela taket och vinden, golvet och isoleringen därunder. Sedan hur de börjat bygga upp allt igen och nu är det "bara" tapeter, kakel, klinker, dörrar och lister och annat småfix kvar. Om ett par veckor flyttar vi in. Hurra!!!
Det här ser ju fullständigt hopplöst ut! Man ser mellan reglarna in i det som varit vårt badrum, sedan en bit av hallen och till höger in i det som varit kök och ytterdörren.
Köket!
Vardagsrummet!
Vårt sovrum!
Men titta här! Plötsligt ett hem (nästan). Fin ekparkett ligger under skyddspappen på golvet och väggarna ska snart kläs med tapet.
Och köket börjar ta form. Lilla H står och filosoferar över allt som blir nytt och annorlunda. Samma men ändå så olikt.
Vy från hallen ut i vardagsrummet. Jämför den tidigare vardagsrumsbilden.
Och till slut en bild från vårt sovrum. Förut var våra väggar klädda med väv som vi målat i ljusa brutna kulörer. Nu har vi valt en storblommig tapet i sovrummet. Ohh - spännande! Blir det bra... eller kanske inte? Snart får vi se!
