I gamla gömmor!

Ibland förundras jag över vad som ligger i mina gömmor och som jag lyckats glömma bort. Under sängen har jag en korg där alla mina strumpstickor, jumperstickor och rundstickor ligger. Där ligger också en hög med halvfärdiga mellanspetsar och uddspetsar som är virkade med de finaste tunnaste garn och tillika pyttesmå virknålar. Där är jag och raffsar emellanåt när jag ska leta upp rätt stickor till ett nytt projekt och någonstans i bakhuvudet vet jag ju att där också ligger lite annat smått och gott som samlats där genom åren. 

Nå, under jullovet fick jag anledning att gräva lite djupare i mina gömmor i korgen under sängen, hittade en plastpåse och kan ni tänka - där ligger mitt gamla broderi som jag inte har haft uppe sedan Hedenhös. Faktum är att detta broderi nog påbörjades för kanske en 14 år sedan sådär ungefär. Det var tänkt att det skulle bli en jättelång kudde som skulle ligga över vår dubbelsäng. Nu har jag tänkt om och någon kudde blir det nog inte utan det får bli en duk istället. Det är inte mycket kvar att brodera så nu minsann ska det bli färdigt och ligga och vara vackert på vårt (ja, ni har hört det förut) fina loppisbord. 

Det här med broderi är (som så mycket annat skapande) en färskvara. Jag ser en stor skillnad på mina gamla stygn och de nya. Jag var mycket skickligare att brodera då när jag höll på mycket. Nu har jag verkligen legat av mig och det blir inte riktigt lika jämt och fint men tänk - det gör inget. När den väl ligger på bordet är det ändå ingen som kommer att titta så noga på den för att se skillnad (mer än jag då... :-))

Åsså kommer lilla katten som på beställning...

Den här har matte lagt ut bara för min skull. Snällt av henne!

Men vaddå...? 

Att virka med katt...

Tja... det här inlägget behöver nog inte någon närmare beskrivning. Bilderna talar liksom lite för sig självt eller vad tycker ni?!

Mmhhmm... Spännande!

Måste tassas lite på...

Måste luktas lite på...

Tuggas lite på...

Okeeeej... Det blir alltså inte roligare än så här?! Hit med garnnystanen - pronto!

KattMaja Gräddnos!

Här har vi henne, KattMaja Gräddnos...

...som är mamma till de här två morrhopporna.

Vi undrar vem som kan vara pappan då det inte finns några som helst likheter mellan kattungarna och mamman. Maja är grå och vit, kattungarna köldpaddsfärgade (ja, det ser ni ju själva...). Tre blev korthåriga men lilla Ruff fick en lurvig päls och en svans som är lika bred som henne själv. 

Nu börjar de bli stora, kattungarna. Om ett par månader, drygt, blir de ett år. Då, förra hösten, blev Majas mage bara tjockare och tjockare och plötsligt en dag var hon smal igen och inte visste vi var hon hade lagt ungarna. Olyckskorpar sade till oss att kattungar som föds på hösten minsann sällan klarade sig. Så fel de hade! Efter fyra veckor hittade vi fyra kattungar i en jaktstuga en liten bit bort från vårt hus. Maja hade tagit så väl hand om dem. Efter ytterligare en vecka flyttade hon hem dem till oss. Hon lyckades peta in dem genom kattluckan alla fyra och sedan travade hela lilla kattfamiljen rakt genom hallen och in i köket till maten. 

Självklart! Vad har en katt annars en familj till ;-)

En perfekt dag

I dag har det varit en sån där perfekt härlig dag. Fint väder, alla barnen glatt springandes ut och in med öppen altandörr, god mat osv osv. En härlig dag helt enkelt - som avslutades med en present från KattMaja...

Tack, Maja. Jättetack för jättesork (nåja, lite tacksam är jag ändå att det var just en sork eftersom de envisas med att käka upp allt vi planterar)! Glad och nöjd kilar Maja in med jättesorken dinglandes i munnen, släpper triumferande ner den på golvet framför våra fötter och kilar sedan bort till kylskåpet för att få lite burkmat... Tja, vad säger man? Byteshandel!

Trevligt, eller hur!

Det populära handfatet

Ända sedan vi fick barn har jag haft sällskap på toaletten. Jag har suttit på toaletten och uträttat diverse behov (ursäkta mig att jag blev lite mer personlig här än vad ni kanske ville läsa om men...) med barn i knäet och både tröstat och kramat ledsna barn, ammat hungriga (och ledsna) barn, kramat och skrattat med glada barn, lyssnat på pratglada barn osv, osv. Jo, jag vet att det finns lås på dörren men vem fan kan skita med ett gråtandes barn utanför dörren, som dessutom bankar på densamma och vrålar "maaaaammaaa" med förtvivlan i rösten. Nä, då får de hellre var där de vill - hos mig. 

Hursomhelst börjar barnen bli "stora" och är inte längre lika benägna att traska efter mig vart jag går. Det börjar med andra ord bli lite tomt på toaletten. Lite för tomt för en som vant sig vid sällskap. Men inte behövde jag oroa mig inte - numera har vi ju kattungar. Sällskapliga sådana dessutom. Handfatet är bästa stället...

Mjauuuu!

Lite katthistoria!

Jag har alltid varit svag för katter och alltid drömt om en sån där mysig katt som gärna kommer upp i knäet och placerar sig där på ett sådant där självklart sätt som bara katter kan. 

För många år sedan, när renoveringen av huset precis påbörjats och vi bodde i husvagn på gården, kom det en liten vildkatt till oss. Han fick heta Elvis (jag är helt oskyldig till det namnvalet vill jag påpeka). Det tog honom en rundlig tid av misstänksamhet innan han vågade närma sig. Vi gav honom mat och lät honom komma till oss på sina egna villkor. Till slut kunde vi flytta in i huset och Elvis flyttade efter, med viss tvekan. Efter ett år lite drygt, hade han blivit så trygg att han kunde sova i vår soffa eller vår säng. Men i något knä ville han inte ligga. Efter många år hos oss dog han förra vintern i en, gissningsvis, ålder runt 14 år eller så. 

Så förra sommaren kom det åter en liten katt till oss. Lilla KattMaja Gräddnos. En liten grå och vit katthistoria som ville ha lite mat, bestämde jag. Hon var skygg och misstänksam men accepterade oss mycket snabbare än Elvis. Hon ville bli klappad och kelad med men inte ligga i soffan och ännu mindre i något knä. 

Under hösten började KattMajas mage växa och växa... Aj, då! Kattungar på gång. Fyra stycken levererade hon och två av dem har vi behållit (och KattMaja själv förstås). Ruff och Svartpeppar blev kvar hos oss och kan ni tänka - till min stora förtjusning ligger de mer än gärna i knäet och myser och spinner (och leker med mitt garn när jag försöker sticka...). Äntligen har jag fått, inte bara en, utan två katter som placerar sig i knäet så där självklart som bara katter kan. Mjau!

Ibland går det faktiskt att sticka också :-)

Restgarnstorka!

Alltså katter... igen! Jag har snart inga restgarner kvar att sticka snygga restgarnsprojekt av. Allt som oftast när jag sätter mig för en stunds välbehövlig avkoppling med en stickning i knäet (händerna) - så kommer det nio gånger av tio även en katt upp i mitt knä. Allt hade varit gott och väl om den lilla katten blott lagt sig till rätta och somnat eller nå't. Men nej, då skall man leka - med mitt garnnystan så klart... Så vad gör man då för att få vara ifred? Jo, man fiskar fram ett restgarnsnystan till lilla katten, vilket har resulterat i att restgarnsnystanen (vilket förfärligt tokigt ord...) snart är slut. Kattastrooof  kan man säga (jag hoppas ni uppfattade ordvitsen - kattastrof...       jaja...:-/ )!

Katter!

Vad är det med katter och garnnystan? Svartpeppar högg ett nystan i farten och försvann som ett streck. Hon hann trassla en hel del innan jag lyckades rädda nystanet. Här är resultatet och det trasslar jag då rakt inte upp...

Jag är ganska lat. Jag tog en sax...

Alltså...

...hur lätt är det att försöka sticka på den rosa drömmen när fröken kattunge vill leka med stickorna? Suck! Sen blev hon trött och somnade i mitt knä. Då förlåter man allt   :-)

Hiiiiyyaaaaaa... Döda stickan, döda stickan!

Flykten till tvättsugan!

När jag flyr går in i tvättstugan för en stunds eftertanke och ihopsamlande av desamma, är det inte bara den lilla människan i familjen som hittar mig. Det gör de små katterna också... de är dock inte ute efter mig (som den lilla människan) utan snarare tvätten. Nytvättad, nyviken tvätt närmare bestämt. Toppen!

Åååhh! Nyvikt tvätt!

Jag provar att sitta lite här...

..och lite här! 

 Mmmmmjauu!

Katterna!

Låt mig presentera:

 

 

Ruff! 

 

och   Svartpeppar!

 

Mamma KattMaja Gräddnos lyser med sin frånvaro. Hon är inte lika fotogenic som sina ungar och lite svårare att fotografera. Men hon finns också i kattfamiljen. Från början fanns två kattungar till men de har numera ett nytt hem, hos världens bästa "kattpappa".