Minnen efter mamma!

Det är nu snart två och ett halvt år sedan min mamma gick bort. Det känns väldigt konstigt att saknaden är så stor men att tiden ändå gått så fort. Även om kontakten oss emellan var ganska bristfällig hennes sista år så tänker jag mycket på henne. Det finns fortfarande så mycket jag vill visa henne. Inte minst mina handarbetade alster. Jag vet hur mycket hon skulle ha uppskattat dem.

Då och då dyker det upp små saker här hemma  som sparats från min mammas barndom och det gör mig så glad när jag hittar dem. Hennes första par skor, hennes ballerinaskor hon hade som femåring, små tygpåsar hon sytt i slöjden. Få men fina saker väl värda att spara på och att minnas till. Det är svårt att tänka sig att detta är saker som hon faktiskt har haft en gång i tiden, som hon tillverkat, att min mamma har varit ett litet barn. 

De här tygpåsarna tycker jag är helt fantastiska. Så fint tyg och med sådan möda min mamma broderat på dem. Jag undrar vad hon hade i dem, vad hon använde dem till?

1947 står det broderat på den här. Då var min mamma nio år. 

Och kolla här! Min mammas ballerinaskor. Riktiga tåspetsskor och hon var bara fem år. Jag minns själv när jag var fem år och mamma tog med mig på min första balettlektion. Det blev en besvikelse vill jag lova. Det var inga tåspetsskor här inte utan typ sock-i-plast... Ni kan ju tänka er. Det blev ingen balettdansös av mig (och inte av min mamma heller för den delen).

Här är min mammas första skor. En av dem har man låtit försilvra minsann. Tjusigt! Jag minns så väl den försilvrade skon när jag var liten och den stod i bokhyllan i vardagsrummet (ni vet det där rummet som hette "vardagsrum" men som var så fint att man inte fick gå in där till vardags utan bara till fest...) Jag kunde inte låta bli att pilla lite på skon då och då men - aja baja - det fick man inte göra. Nu står den hemma hos mig så nu kan jag pilla på skon hur mycket jag vill. 

När vi rensat på vinden dök det här gamla fotot upp också. Det är ett bröllopsfoto av min mormor och morfar. De gifte sig 1931, kan ni tänka. Kolla in mormors släp. Fantastiskt vackert! För att inte tala om brudbuketten. Den var inte så liten den, inte.

Det här är också ett par av mammas gamla skor. Lite mjukare och kanske inte tänkta att gå i, vad vet jag. Söta är de i alla fall och fint att tänka på att min mamma faktiskt burit dem en gång för massor av år sedan, när hon var ett litet barn.

En skål med snäckor, en skål med minnen!

En skål full av snäckor! En skål full av hav! En skål full av barndom!

Den här sommaren har varit fantastisk. Fantastisk på många sätt. Vi har inte gjort några flådiga resor, varken utomlands eller hemma i Sverige i år. Inte för att vi brukar göra några flådiga resor i största allmänhet och verkligen inte några resor utomlands i synnerhet. Vi brukar åka på en liten bilsemester under ett par veckor och bo på vandrarhem och B&B och besöka diverse sevärdheter runtom i Sverige men i år bestämde vi oss för att faktiskt stanna hemma (förutom att vi faktiskt tog en sväng upp till Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld). Men förutom det har det blivit en stanna-hemma-och-bygga-på-altanen-semester. Det har gått utmärkt bra! Förutom att bygga en himla massa på nämnda altan har vi också gjort en del kortare dagsutflykter och med tanke på hur varmt det varit har utflykterna varit tämligen frekventa ner till havet och stranden. Inte för att vi bor precis vid havet men tillräckligt nära (1-2 mil) för att det skall bli mer eller mindre vardagsmat för våra barn.

Annat var det när jag var liten, för när jag var liten bodde jag i mörkaste Småland, långt från böljande hav och vita stränder. Men en gång om året (minns jag det som) åkte vi till Halmstad och Tylösand (?) och dess vita sandstränder. Det mesta av sommarlovet tillbringade vi annars i sommarstugan i Dalarna, så tiden var knapp när vi väl var hemma i Småland och på humant avstånd från havet, stranden och Halmstad. Då gällde det att det var fint väder den där enda dagen då vi skulle åka till Havet. Pappa (Hej pappa!) tittade och lyssnade på alla väderleksrapporter han kom åt för att pricka in den rätta dagen och det rätta vädret att åka till Havet på. Ibland hade vi lite otur och skymtade mörka moln vid horisonten. Då satt vi alla i bilen och funderade på exakt vilket väderstreck dessa mörka moln befann sig i och om vi kanske skulle klara oss trots allt. Vad jag minns blev vädret alltid bra till slut den där enda sommardagen vid Havet, där vi låg mellan sanddynerna och mamma alltid oroade sig för undervattensströmmar och att mina bröder alltid simmade för långt ut och där jag alltid gick utmed strandkanten och samlade snäckor. Snäckor som jag sedan tog hem i en liten påse och sparade i mitt rum, tog fram emellanåt och vände och vred på och mindes dagen då vi alla åkte till Havet. 

Mina barn har också samlat snäckor, musslor och stenar. Nu ligger de och är fina i en fin skål helt opretentiöst. Så småningom, när hösten ruvar runt husknuten, ska vi ta fram dem och pyssla något fint av dem. Åtminstone är det min ambition...