lördag 9 augusti 2014

En skål med snäckor, en skål med minnen!

En skål full av snäckor! En skål full av hav! En skål full av barndom!

Den här sommaren har varit fantastisk. Fantastisk på många sätt. Vi har inte gjort några flådiga resor, varken utomlands eller hemma i Sverige i år. Inte för att vi brukar göra några flådiga resor i största allmänhet och verkligen inte några resor utomlands i synnerhet. Vi brukar åka på en liten bilsemester under ett par veckor och bo på vandrarhem och B&B och besöka diverse sevärdheter runtom i Sverige men i år bestämde vi oss för att faktiskt stanna hemma (förutom att vi faktiskt tog en sväng upp till Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld). Men förutom det har det blivit en stanna-hemma-och-bygga-på-altanen-semester. Det har gått utmärkt bra! Förutom att bygga en himla massa på nämnda altan har vi också gjort en del kortare dagsutflykter och med tanke på hur varmt det varit har utflykterna varit tämligen frekventa ner till havet och stranden. Inte för att vi bor precis vid havet men tillräckligt nära (1-2 mil) för att det skall bli mer eller mindre vardagsmat för våra barn.

Annat var det när jag var liten, för när jag var liten bodde jag i mörkaste Småland, långt från böljande hav och vita stränder. Men en gång om året (minns jag det som) åkte vi till Halmstad och Tylösand (?) och dess vita sandstränder. Det mesta av sommarlovet tillbringade vi annars i sommarstugan i Dalarna, så tiden var knapp när vi väl var hemma i Småland och på humant avstånd från havet, stranden och Halmstad. Då gällde det att det var fint väder den där enda dagen då vi skulle åka till Havet. Pappa (Hej pappa!) tittade och lyssnade på alla väderleksrapporter han kom åt för att pricka in den rätta dagen och det rätta vädret att åka till Havet på. Ibland hade vi lite otur och skymtade mörka moln vid horisonten. Då satt vi alla i bilen och funderade på exakt vilket väderstreck dessa mörka moln befann sig i och om vi kanske skulle klara oss trots allt. Vad jag minns blev vädret alltid bra till slut den där enda sommardagen vid Havet, där vi låg mellan sanddynerna och mamma alltid oroade sig för undervattensströmmar och att mina bröder alltid simmade för långt ut och där jag alltid gick utmed strandkanten och samlade snäckor. Snäckor som jag sedan tog hem i en liten påse och sparade i mitt rum, tog fram emellanåt och vände och vred på och mindes dagen då vi alla åkte till Havet. 








Mina barn har också samlat snäckor, musslor och stenar. Nu ligger de och är fina i en fin skål helt opretentiöst. Så småningom, när hösten ruvar runt husknuten, ska vi ta fram dem och pyssla något fint av dem. Åtminstone är det min ambition...  







3 kommentarer:

  1. Fin berättelse om hur speciellt man minns sin barndom.

    SvaraRadera
  2. Underbart, jag vill också åka till havet efter att ha läst ditt ljuvliga inlägg.

    SvaraRadera
  3. Haha! Ja, det är ju så här just jag minns det. De andra minns det säkert helt annorlunda om de ens minns det alls. Hav och snäckor är fina minnen :-)

    SvaraRadera