Liten gosse kan. Liten gosse är stolt. Liten gosse har blivit stor.
Den här sommaren har mellan O lärt sig att cykla. Han är sju år och ja, det har tagit sin tid. Medan storasyrran klarade av samma bedrift som blott fyraåring, har gossen O tagit det lite långsammare. Å andra sidan pratade han flerordsmeningar redan som 1,5-åring vilket fick folk runtomkring att rygga tillbaka i pur förvåning, särskilt med tanke på att han också var ganska liten till växten, vilket fick honom att se ännu yngre ut. Strax efter inskolningen på dagis berättade hans fröknar att de ätit soppa en lunch, varpå lille O (då ett år och sju månader) utbrister: "Jag äter soppa och det går långsamt". Orden och pratet fick stort utrymme hos honom och allt annat fick vänta. Han gick för övrigt inte förrän han var 15 månader gammal. Men nu, nu är han sju år och kan cykla, stoppa och starta utan hjälp och i somras cyklade vi till brevlådan tillsammans. Det låter kanske överambitiöst att ta cykeln till brevlådan men med tanke på att vi bor på landet och att brevbäraren minsann inte kommer till vår dörr med breven utan lämnar dem 1,3 km härifrån, så blev det ju en liten tur fram och tillbaka.
När vi cyklar tillsammans, min gosse och jag, ser jag den späda nacken, det ljusa huvudet och den stora hjälmen framför mig. Den stolta lilla kroppen som så koncentrerat cyklar lite vingligt. Jag ser den lille lille gossen som börjar bli stor. Jag blir så varm i hjärtat! Samtidigt går mina tankar till att han också den här hösten börjat första klass, att han börjar bli stor. Jag tänker på ABBAS låt "Slipping through my fingers" och den första versen och mitt hjärta vill brista:
Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that I'm losing her forever
And without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
That funny little girl
Samtidigt som jag gläds över att mina barn växer och utvecklas gör det så ont att tiden rinner iväg. Tiden går så fort och jag plågas av tanken att jag kanske missat något, inte tagit tillvara tiden bättre, att barnen försvinner ut i allt vidare och större cirklar, bort från mig. Det gör ont!
Men än kommer den lille gossen med jämna mellanrum och vill kramas. Han kommer och smyger sina små sjuårsarmar runt min midja, ger mig en puss, ger mig en teckning med texten "världens bästa mamma" och då blir jag så glad och inser att jag är en lyckligt lottad mamma. En lyckligt lottad mamma som har en gosse som är sju. En lyckligt lottad mamma som har en gosse som börjar bli stor. En lyckligt lottad mamma med en gosse som, i sin egen takt, börjar bli självständig och det är som det ska.
