Det blev som det blev när det inte blev som det skulle

Att skriva om det som är svårt är svårt. Att skriva om det som är jobbigt är jobbigt. Så går det som det går när det gått för långt. Och när det inte går längre så går det som det går. Och så gick det som det gick när det inte gick längre. Och hur gick det egentligen? Hur är det nu? Hur kommer det att gå sen?

Ni som följt mig ett tag vet att jag i våras höll på att tappa fotfästet. Jag segade vidare, det blev semester och jag trodde att jag klarat mig över på andra sidan. Nu blev det inte riktigt så. Nu är jag sjukskriven och i full färd med att acceptera att jag är så pass dålig som jag är. 

Nu är jag sjukskriven och jag kan inte förstå att det var så det blev. 

När det har gått så lång tid, flera år av en nedåtgående spiral, blir det negativa känslorna till slut så normaliserade att man inte ser själv hur illa det är förrän man till slut gråter sig igenom dagarna på jobbet och inte heller finner någon ro hemma. Autopiloten startar på morgonen och man gör sig i ordning, lämnar på dagis och skola, kör vidare till jobbet. När autopiloten sedan stängs av och man inte ens kommer ur bilen. När man är som förlamad och musklerna inte längre vill lyda - då först förstår man att det kanske inte är så bra ändå.

När den nedåtgående spiralen dalat långsamt under flera år så blir fallet inte heller så högt, inte så dramatiskt, ingen kraschlandning. Det gör det också svårt att förstå hur illa det är, både för mig och troligtvis för omgivningen. Det har kommit sig smygande på men till slut finns det där och till slut förstår man. Håglösheten i våras. Avsaknaden av att vilja något, att inte ha lust till något. Man känner hur kroppen stretar emot, hjärtklappningen, oron och sömnlösheten. Inombords pågår en inre strid. Glöden slocknade, energin tog slut, glädjen försvann. 

Jag försökte pausa. Men hur gör man det när man har en familj att ta hänsyn till och ett jobb att gå till?  Semestern kom och jag trodde verkligen att de veckorna räckte för att ta nya tag igen. Jag trodde jag var igenom. 

Hela mitt liv har jag fått höra att jag är överkänslig, att jag överreagerar, att jag inte ska ta åt mig, borde gaska upp mig och tuffa till mig, inte vara så mesig. Då är det också svårt att våga känna efter (jag är ju bara överkänslig...), våga tro på att det jag känner är det rätta, våga tala om hur man egentligen mår för omgivningen men framförallt att våga inför sig själv. Rädslan för att hamna i en självömkande loop.

Men för en tid sedan dök det dock upp ett ord i mitt synfält: Högkänslig eller Highly Sensitive Person. Jag är benägen att tro att jag är en sådan person. Det skulle förklara en hel del och för mig är det en lättnad. Framförallt att kanske de närmaste i min omgivning kunde få en större förståelse för vem jag är, vilket också skulle hjälpa mig att tro på att det jag känner är verkligt och inte något nedlåtande "överkänsligt". Den som är intresserad kan gå in här och här eller Googla själv. Intressant läsning!

I våras behövde jag en paus. Det gick inte så bra. Nu måste jag pausa på riktigt - nu är jag sjukskriven. 

Paus! 

Paus - på riktigt.