Att lämna barnen...

Jag är verkligen inte den sorts förälder som måste vara tillsammans med mina barn varje minut till varje pris. Faktiskt inte. Jag vet att det finns de som tror det eftersom vi inte var så snabba med att lämna till barnvakt när vår äldsta dotter var nyfödd. Stora S var närmare två år innan vi hade barnvakt första gången. Men det var inget vi styrde. Det var hon som styrde och det tyckte vi var viktigt. Vi väntade tills hon var mogen, helt enkelt.

Jag kan absolut känna behovet av att få vara ifred, få vara ensam, få vara själv. Jag älskar att vara med mina barn men behovet att också få vara själv ibland är ganska stort hos mig.

Ändå kan jag varje morgon, varje morgon, känna tomheten när jag lämnar mina barn. Först den lilla H på dagis för att sedan dra vidare med Mellan O och Stora S till skolan. De är oftast glada och förväntansfulla inför en ny dag tillsammans med människor jag bara känner flyktigt. Förskolepedagoger, lärare och fritidspersonal. För att inte tala om alla barn, alla kompisar.

Jag vet att de har det bra, jag vet att de blir omhändertagna, jag vet att de har det roligt. Ändå känner jag ett hugg i bröstet, ett knyt i magen, en sorgsenhet och en tomhetskänsla när jag kramat om, vinkat, vänder mig om och går till bilen på parkeringen. Lämnar dem kvar! En liten vilsen, ensam mamma, går till bilen och kör till jobbet...

Mer snö!

För den som undrar... Det här är vår väg när vi är innesnöade - en timme efter att bonden plogat.

Lapp på lapp - och massor av sömmar!

Äldsta dottern är väldigt morgonpigg (för all del - det är de andra två också...). Tidigt på morgonen smyger hon upp, tassar bort till vår sovrumsdörr och stänger den, hänsynsfull som hon är. Sedan sätter hon sig i soffan och sätter på TV:n - och fryser.

Mormorsrutor är väldigt inne. Av mormorsrutor kan man göra filtar. En mormorsrutefilt skall hon få - till nästa vinter :-).

 

Men jag är på god väg. Jag har nästan gjort hälften...

Snöyra!

Ute yr snön, lägger sig i drivor. Inne sitter vi. Dricker varm choklad och kaffe. Sitter framför varm brasa. Toppen! kan man tycka och toppen tycker vi.
   Ändock fick dagens arbets-/skol-/dagisdag ett abrupt slut klockan 11 när den äkta hälften ringde och sa att det kanske var en god idé att försöka ta sig hem, då vår lilla grusväg har en tendens att bli fullständigt igensnöad - även vid den minsta lilla mängd snö. Blåser det dessutom friska vindar är snödrivorna ett faktum. Alltså tog jag mig till skola och dagis för att samla in tre stycken barn och begav mig hemåt alltmedan den äkta maken drog till affären för att inhandla diverse förnödenheter inför kommande eventuella svårigheter att ta sig både in och ut.
   Så nu sitter vi här och myser (efter att mannen i huset diskat hela lunchdisken för hand, eftersom vår diskmaskin så lägligt lagt av mitt i alltihop).

Sådant är livet på landet och så lite fina bilder på det! Glad vinter allihopa :-)

 

 

 

 

Jag hittade t.o.m. lite pepparkakor från i julas. Bingo! 

 

 

 

När livet tränger sig på!

När livet tränger sig på, när stojet och stimmet blir mig övermäktigt, när tankarna har behovet av att få samlas - då går jag in i tvättstugan och viker tvätt, rätt och slätt .
 

 

...och jag brukar få vara ifred i ca 10-15 minuter innan den lilla människa i familjen hittar mig... tja, vad säger man! :-)

 

Tulpaner!

Tulpaner - igen! Kan man få nog av dem så här års? De fungerar även med mörkret som tränger sig på utanför.

 

 

För att inte tala om små minirosor! 

Katterna!

Låt mig presentera:

 

 

Ruff! 

 

och   Svartpeppar!

 

Mamma KattMaja Gräddnos lyser med sin frånvaro. Hon är inte lika fotogenic som sina ungar och lite svårare att fotografera. Men hon finns också i kattfamiljen. Från början fanns två kattungar till men de har numera ett nytt hem, hos världens bästa "kattpappa".

Framme!

Nu! Nu är vi framme vid tulpanerna. Titta och njut!

 

 

 

Nytt projekt!

Ett nytt projekt på stickorna och gissa vad det ska bli? En sjal minsann! Jag kan lika gärna erkänna redan nu, det som ni så småningom kommer att märka själva - jag är ohjälpligt fast i sjalträsket :-). Den äkta maken tycker att jag redan har så många sjalar och förstår inte riktigt vitsen av ytterligare en. Men det är ju liksom inte behovet av en sjal som styr utan lusten att sticka en till och en till... och en till.

Den här gången blir det ett eget hopkok av hitte-på-sjal. Två nystan Drops Delight och ett svart Drops Alpaca som blivit över vid tidigare raggsocks och sjal-(såklart)projekt. Det blir en halvmåneformad historia med en randning som ger mig ohyggligt många garnändar att fästa - suck! Men den blir nog fin och i en helt annan färgskala än vad jag vanligtvis brukar sticka i.

Med det nya projektet på stickorna är nästa projekt redan på gång i huvudet. En till sjal kanske, eller en sval poncho till sommaren, raggsockor till barnen eller jag kanske helt enkelt ska försöka färdigställa de stickprojekt som jag redan har påbörjat... Vi får se!

 

Jaha ja! Bilden blev ju som den blev... Jag inser också att fokus blev mer på katten Ruff än på trasslet bredvid som ska föreställa mitt nya stickprojekt. Nåja, när trasslet är färdigt kanske det blir än bättre bild med bättre fokus :-)  

Jag hittade tiden!

Jippiiii! Jag hittade tiden! Den uppmärksamme bloggläsaren har kanske noterat att mina inlägg har lagts in under väldigt märkliga tider. Mitt i natten, tidigt på morgonen och mitt på dagen (när jag faktiskt jobbar och har annat för mig än att blogga...eeh!). Men nu är det åtgärdat! Jag hittade inställningen för rätt tidszon (och ändrade i samma veva så att man inte längre kan se tiden utan bara datumet... jaja!).


.

På väg!

Nu är hemmet äntligen på väg mot tulpanerna. Ut med julen, in med... tja, annat pynt! För vår är det ju inte än på långa tider.

Mitt emellen!

Just nu befinner sig vårt hem i "mitt-emellan". Mitt emellan jul och... och nåt annat. Vi har äntligen fått ut julen men ännu inte hittat fram till tulpanerna. Det tar sin tid, vill jag lova!

Det här är vad som är kvar av vår gran! Det är så mysigt när man tar in den och så fantaaaastiskt skönt när den försvinner igen. 

Lite snö, minst sagt!

Men vilken dag! Alla barnen skulle iväg/hämtas till/från lek med kompisar, översovning och kalas. Vid helt olika tider dessutom. Vi bor på landet utmed en liiiiten grusväg som, med lite snö och lite vind, lätt snöar igen - innesnöade alltså! Att få ut ett av barnen och hem ett annat gick bra. Sedan skulle det ena barnet hem och ett tredje iväg. Däremellan fixa plogning och hoppas på att vägen håller sig hyfsat öppen i blåsten innan sista barnet skall hem. Vad gör man inte för sina barn! Imorgon går jag i ide!!!

 

 

Mitt i strulet fick i alla fall S ihop en snöhäst!

 

 

 

Vi har firat!

Vi har haft födelsedag! Vi har haft kalas! Vi har numer en nioåring i familjen! Stora S har blivit större. I söndags fyllde hon nio år!

Jag försöker minnas dagarna efter hennes ankomst till världen och utan att kika på gamla bilder (som alltid får en att minnas mer) är det bara små fragment kvar. Vad hemskt! Men en sak minns jag tydligt - det var känslan av overklig lycka och viljan att förtvivlat vilja frysa tiden, just där och just då. Det gick ju inte såklart. Men det jag har kvar är ju min fantastiska S, första lilla barnet som vände upp och ner på hela tillvaron. Till det bättre, till det fantastiska, till utmaningarna att vara förälder. Vilken resa hon har skänkt mig - älskade Stora S, redan nio år!

 

 

 Fyra dagar gammal - en evighet sedan!

 

Nu är det Jul igen (fortfarande)!

Ja, faktiskt! Inte har vi hunnit dansa ut någon jul här inte, trots dotterns julgransplundringskalas i söndags. Det går trögt får jag medge. Å andra sidan är det ju mysigt att dra ut lite på julen. Jag inväntar ljuset och tulpanerna med tillförsikt.

Vi inväntar också sonens tandtappning - med tillförsikt. En lös framtand åkte ut i simhallen under julhelgen. Den andra är på god väg. Den hänger verkligen på trekvart och jag är förundrad över fenomenet att den ännu sitter kvar... Men snart får tandfén arbeta igen. Stor sak i liten gosses liv!

Kaffestunden som inte blev av!

I dag hade den äkta maken förmånen att hämta alla barn från skola och dagis efter jobbet, vilket i sin tur gav mig förmånen att få åka direkt hem från jobbet. Det ger mig en stund på 45 min. helt i ensamhet. Snabb som en vessla sätter jag då på kaffet för att sedan avnjuta detta framför datorn/med en stickning i soffan/nedsjunken i densamma med en tidning eller liknande. Men vad händer...? När kaffet är klart och jag glad i hågen träder ut i köket, häller upp mitt kaffe, öppnar kylskåpet för att ta ut mjölken... så FINNS DET INGEN MJÖLK!!! 

Jahapp - så var det med den stunden!

Kass kamera!

Alltså... Jag hade ju (bl.a.) visionen av en så'n där fantastisk blogg med fantastiska bilder. Eehhh! Jag är ledsen men den visionen blir nog inte mer än just en vision är jag rädd. Kolla bara på bilden under... Tja, vad ska man säga? Nu var bilden tagen med mobilkameran men ändå. Och idag har jag försökt mig på att ta bilder med vår "riktiga" kamera men den var ju kass den också. För det kan ju absolut inte vara mig det är fel på. Eller vad tror ni?

Julgransplundringskalas

Fixat och klart! På söndag fyller Stora S 9 år. Nio år! Förstå hur lång tid det är.

Och kalas ska hon ju ha, såklart. Ett julgransplundringsbarnkalas! Presenter, långdans, glass och maränger, hela havet stormar och pepparkakor som hänger i granen. Och origami-tranor och origami-liljor ville hon ha... så jag har vikt och vikt och vikt. Toppen tycker Stora S! Toppen tycker jag också!

En liten människa!

I familjen finns en liten människa. Hon fyller fyra år i mars. Den lilla människan vandrar om nätterna. Hon vandrar från sin lilla säng till min stora. En liten varm, len, gosig kropp som söker trygghet om natten. Hon klättrar upp i min säng, kurar ihop sig, suckar lite och somnar bredvid mig. Resten av natten gnyr hon ibland, pratar lite i sömnen, knuffas, tar plats. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte att det somliga nätter var väldigt jobbigt.

I familjen finns också två lite större människor (de är fortfarande små men inte lika små som den lilla människan). En gång i tiden vandrade de också till min säng. Nu har de slutat med det. Under åren har nattvandrarna avlöst varandra. Det är nu en tidsfråga innan nattvandrandet är över, slut för gott. Och jag kommer att sakna det.

Men än finns en nattvandrare kvar. I natt kommer hon att vandra från sin lilla säng till min stora - liten, varm och gosig. Böka runt och ta plats. Älskade lilla människa!

Mitt allra första blogginlägg!

 

Men OJ! Vad händer? Jag bloggar...!!! Och detta, mina vänner, är mitt allra första blogginlägg. Inte så imponerande kanske ni tänker, men i ärlighetens namn vet jag inte ens om jag ror iland detta.

 

Vad har jag att skriva om, har jag tiden, kommer jag att finna lusten, fixar jag att lära mig lägga in bilder? Frågorna är många. Fortsättningen rafflande.

 

Vad det hela lutar åt är att detta blir ännu en blogg  bland andra med bilder på stickade alster (jag älskar att sticka), några virkade alster (gillar att virka men inte lika mycket som att sticka), kanske lite pyssel (tycker om att pyssla men hinner desto mindre). Säkert en del inlägg om mina barn och ett och annat om mig (och kanske min man för det finns en sådan också), troligtvis en bild eller två på barnens marsvin och våra (för närvarande fem) katter. Kan det bli något? Vi får se...

 

Detta, mina vänner, är mitt allra första inlägg. Yes!