En sockutmaning!

Det var längesedan jag stickade sockor. Det finns en anledning till det. Samma anledning som att jag alltid stickar för korta ärmar på mina tröjor. Det finns t.o.m. ett uttryck för det jag brukar drabbas av när jag stickar sockor: sss - second sock syndrome (går ju att använda på ärmar också - second sleeve syndrome).  D.v.s - första går utmärkt bra, andra inte fullt lika bra...

Men nu tänkte jag ändå göra ett försök och haka på Kammebornias sockutmaning på Instagram. Ni hittar henne under taggen @kammebornia (många fina bilder på hennes konto). Och vad innebär nu "sockutmaning"? Tja, att man utmanar sig själv att sticka några sockor eller en. Testar ett nytt mönster eller två eller kanske utmanar sig själv med att sticka sin allra första socka ever, t.ex.. Sedan tar man kort på sina små sockor och lägger ut på Instagram under hashtaggen #kammeborniasocks15. Låter det tokigt? För min del låter det jättebra för då kanske jag får tummen loss och stickar ett par sockor till mig och ett par till den äkta mannen (vilket jag lovat honom under några år...) Jag har haft dessa sockgarner liggandes i gott och väl ett par år, bara väntandes på att få bli varsitt par sockor (inte för att jag tycker att jag behöver något nytt projekt precis, men ändå). 

Och så lite bilder på garnerna, nästan likadana bilder alltihopa men det ääär ju så svårt att välja. Håll till godo!

Vinda, vinda, linda, linda!

Det här är min gamla garnvinda som min äkta makes morfar en gång tillverkat. Jag fick den för längesedan av den äkta hälftens mormor när hon inte själv längre använde den. Morfar finns inte mer men hans garnvinda lever vidare och det känns väldigt roligt. Tyvärr är den lite skraltig och trasig på sina ställen efter flitigt användande, så en ny står på önskelistan. Inte för att jag tänker slänga den här - den får hänga med som skådebröd och påminna om "gamla tider" och gammalt fint hantverk. 

Jag har ävenledes införskaffat en "garnbollsupprullare" eller vad det nu kan heta. Den är inte fullt lika vacker som garnvindan (därför får den inte vara med på bild denna gång) men kolla vilka fina nystan den gör (nystvinda kanske det heter vid närmare eftertanke...?).

Sådärja! Nu har jag lagt upp en bild på Instagram och skrivit ett helt inlägg på bloggen om min medverkan i Kamebornias sockutmaning... Sååå (ingen återvändo) jag kanske ska börja sticka också...

På återseende!

Tröjan som blev klar!

Sådärja! Nu är tröjan med den för trånga ärmen färdig. Jippi och Hurra! Sånt kan vara så segt när det halvfärdiga, som borde vara färdigt, bara ligger där och hotar med att bli ett UFO. Men jädrar i min lilla låda, igår kväll satte jag mig i soffan och ignorerade både man, barn och katter och repade upp den för trånga ärmen och stickade på utav bara attan och... Tadaaaa! Nu är den färdig! 

Å så skulle det fotograferas med finaste syrenen på finaste hallgolvet... 

...och då kommer finaste katten från ingenstans!

Inte helt oväntat...!

Mjukt och skönt! Trampa, trampa, trampa!

"Tack matte för den fina sängen du gjort till mig!" ZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzz.....

Så här blev den på! 

Namnsdagsbak!

Åsså firar vi namnsdag igen! Återigen är det stora S's namnsdag som får stå i fokus (precis som förra årets namnsdagsinlägg). Det betyder ingalunda att vi struntat i de andras namnsdagar. De har firats de också men läget att blogga om det har inte infunnit sig. 

Den här namnsdagen inföll lägligt nog på en härligt ledig dag, viket gjorde det hela lite mer harmoniskt. Jag brukar sannerligen inte vara den där bullmamman som bakar och joxar alltför mycket med mina barn även om det kan verka så. Oftast bakar jag inte alls tycker jag mest att det är bökigt och kladdigt och väldigt frustrerande med socker över hela köksbordet, mjöl i taket, ägg på golvet och smet och smadd i håret, på kläderna, på katterna - men ibland (men inte så ofta) tar jag mig dock i kragen och syltar, rabarbersaftar och bakar cheesecakes till en namnsdag eller två tillsammans med barnen. Dessa gånger känner jag mig otroligt stolt och tillfreds (för att inte tala om de små barnens glädje som ju också blir min glädje). Sagt och gjort - fram med ingredienser och skrid till verket.

Den egenhändigt dekorerade receptboken som skymtar till höger i bild påbörjade jag 1992 (minsann!). Däri  har jag för hand plitat ner diverse recept genom åren må ni tro. En del mer använda än andra. Äggen är förresten "hemvärpta" hos en av gossen O's klasskompisar. Väldigt goda ägg de där "hemmagjorda"!

Två par händer fick jag hjälp av. Mellan O och Lilla H. Vi börjar med digestivekexen.

Sedan blev det färskost, kesella, äggulor, socker och citron.

Sedan det bästa av allt (enligt snorpan H) - slicka smeten! 

Sedan blev det röj av pysselbord i vardagsrummet som i vanliga fall är belamrat av papper, saxar, klister, lim, snörstumpar, tejp, färg, tygbitar, flirtkulor, toapappersrullar, äggkartonger, limpistoler, pärlplattor, pärlor, lera, pennor och en och annan katt... allt samtidigt! 

Då och då får vi för oss att vi vill sitta i "salongen" (för det är lite festligare) men inte alltför ofta om ni förstår.

Finkopparna och finassietterna kommer fram och barnens fina melaminmuggar liksom finservetterna. 

Blommor förstås! Fast i år känns det lite konstigt för i vanliga fall blommar syrenen vid stora S namnsdag men inte i år inte. Men jag tog in några ändå och lite päronblom.

Liten symbolisk present och cheesecake med bär.

Tända ljus!

Och så lite kaffe och den hemmagjorda rabarbersaften på det så är alla festligt nöjda och glada.

Alltså, det här med ärmar...

De är så ebarmeligt tråkiga att sticka. Och två av dem måste man göra också... och det är väl just det som är det tråkiga - två likadana liksom. Det är därför jag så sällan stickar sockor. En är superkul - men sedan är det inte lika kul att sticka den andra. Någon gång ska jag lära mig det fiffiga med att sticka två stycken på en gång. Jo, jag har sett att det går!

Nå, tillbaka till ärmarna. Jag har det senaste året lärt mig det här med att sticka/designa mina egna tröjor och koftor uppifrån-och-ner och tjosan! vad kul det är. Sedan, när själva kroppen är klar, det stora arbetet liksom, så känner man att man nästan är färdig. Men se, det var man inte, för då kommer ärmarna... De tar alltid mycket längre tid än vad man tror. Jag står där och provar och provar, drar lite lätt i ärmen och tänker att: - Ja, men nuuu är den tillräckligt lång. Till handloven ungefär. Bäst att inte sticka mer för då blir ärmen för lång och det vill man ju inte. Så maskar jag av glad i hågen - provar - och inser att ärmen ändå blivit för kort... Men jag har bestämt mig för att 3/4-ärmar ändå är det snyggaste... 

Den här är snart färdig. Det var ju bara det här med ärmarna då och jo de är faktiskt färdiga och hellånga. Det är bara det att jag (fråga mig inte hur jag lyckades misslyckas) stickade den ena ärmen trängre än den andra... Gaaahhh! Det syns inte men det känns och det räcker för att tröjan ska bli liggandes oanvänd. Jag kommer att reta mig på det varje gång jag har den på mig. Alltså måste det åtgärdas och det är inte kul att behöva repa upp och göra om. Så jag samlar kraft och energi till detta företagande. Så i väntan på att kraften och energin infinner sig, börjar jag på en ny tröja - så'n är jag! :-D

Rabarbermarmelad!

Ute ösregnar det. Inte ett sådant där trevligt vårregn, utan ett kallt, ogästvänligt, rått (höst-) regn. Våren och sommaren känns lååångt borta vill jag lova. Då väljer vi att trotsa regnet (åtminstone för en stund) och går ut och hämtar de första rabarberna för att koka vårens första rabarbermarmelad, lillsnorpan H och jag. 

Våra rabarber härstammar från en planta hos min pappa. En planta som (mig veterligt) fanns redan när jag var en parvel. Den plantan fick vi en liten bit av för många år sedan när vi köpte huset här i Skåne och Hej! vad den växer. Framåt försommaren är stjälkarna tjocka som mina underarmar. Alltså kan man förvänta sig en del marmelad, ganska mycket kräm och måååånga liter saft.

Recept på marmeladen hittar ni längre ner.

Kolla vilka finingar! 

En fining till (och nu menar jag inte rabarbern faktiskt, utan lillsnorpan!)

Jo, den här marmeladen innehåller både lagerblad och vin. Det ni!

Små, små händer som hjälper till.

Kolla här vad vaniljstängerna kommer i nuförtiden. Visserligen i plast (det hade varit trevligare med glas) men vem tittar så noga? Jag tänker mig att man kan använda dem till den klassiska hänga-upp-i-ståltråd-sätta-en-blomma-i-grej. Har man inga käcka provrör i glas kan man ju börja spara på vaniljens plaströr. 

Syltsocker!

Koka! (Är det förresten bara jag som tycker att färgerna och stuket på bilderna andas lite kokbok a la 70-tal? Vet inte om jag ska hänge mig åt nostalgi eller förfasas.)

Färdigt! Första burken men inte den sista. Det här är en av ungarnas rabarberfavorit!

Den andra favoriten är rabarbersaft! Lillsnorpa häller i vatten.

Nu får den stå till imorgon kväll innan den silas och sockret hälls i.

Rabarbermarmelad!

500 g rabarber

2 msk rödvin (jag tog rosé... funkar nog lika bra)

2,5 dl syltsocker

1 vaniljstång

2 lagerblad

 Skala rabarbern om den är grov. Skiva den tunt och lägg bitarna i en gryta/rostfri kastrull.

 Dela vaniljstången på längden och skrapa ut fröna. Tillsätt detta samt rödvin, syltsocker och lagerblad. Koka upp och låt sjuda ca 10 minuter. Fyll upp marmeladen i en väl rengjord burk och sätt på lock. 

Passar med fördel till ostbrickan. Mums!

Kallrörd rabarbersaft!

6 liter rabarber

4 liter kallt vatten

60g/2 påsar vinsyra

2 kg socker (eller efter behag som Melker i Saltkråkan säger)

Skär rabarbern i bitar (den skall ej skalas). Lägg den i en stor bunke eller hink (10 liters). Häll i kallt vatten och vinsyra. Låt stå svalt i 24 timmar och sila sedan bort rabarbern. Tillsätt sockret och rör tills det har smält. Häll upp på flaskor.

Njut!

Violer och att bara våga vara!

I höstas när jag blev sjukskriven hade jag ambitionen att nu, nu minsann skulle jag gå ut på långa promenader, jag skulle börja med yoga, jag skulle bli så där revolutionerade frisk och hurtig, för det har man ju hört att det finns inget bättre än motion, frisk luft och yoga mot allehanda psykiska (och fysiska) problem och besvär. "Ryck upp dig", typ...

Det dröjde inte länge innan jag förstod att jag faktiskt inte hade kraft till allt detta och jag fick bara prestationsångest. Jag gick runt och hittade på massor av "viktiga" saker att göra innan jag skulle ta tag i den där yogan, jag måste nog hänga lite tvätt innan jag tar den där promenaden, jag ska bara... Till slut tog mitt kloka jag över och jag släppte ambitionerna och började lyssnade på mig själv, släppte motions-frisk-luft-yoga-kraven jag satt upp för mig själv och började att bara vara. Bara vara i soffan, bara vara hemma, bara vara i mitt skapande i form av virkning och stickning. Och det var bra, det var gott så.

Hela hösten gick och hela vintern gick och jag fortsatte att bara vara. Men så småningom började ljuset komma åter och en liten gnista tändes inombords. Den var liten och väldigt svag men jag gav mig den på att ändå fånga den och har sedan försiktigt, försiktigt låtit den växa långsamt, långsamt. Till slut fick jag lite energi till att börja med yoga igen, jag orkade meditera så smått och kom ut på en och annan promenad. Gnistan har växt och växt och nu är det inte längre en stor tröskel att kliva över innan jag tar mig ut på en promenad. Jag är förbannat glad (om jag får uttrycka mig så) att jag var klok nog att lyssna på mig själv och min kropp och inte hetsade iväg. 

Och titta här vad man kan hitta och glädjas åt om man är uppmärksam på sina små promenader.

De allra sötaste små violer som växte i kanten på bonden Bertils rapsåker.

De fick bo i den här alldeles förtjusande lilla vasen.

När jag kom hem visade det sig att även lilla H hade varit ute och plockat lite blommor. Bellis och maskrosor. Söta lilla unge!