Bakluckeloppis

Vi har varit på loppis!!! :-) 

"Nähäää, nu igen" tänker ni men ja och nej. Vi har varit på bakluckeloppis där vi själva stått för försäljningen. Väldigt opraktiskt egentligen, då barnen springer runt till alla de andra lopparna och handlar hem nya pillidutter och annat jox istället för det vi försöker sälja. Ack ja!

Hursomhelst har här har rensats och sorterats under hela semestern. Somligt har sparats, annat har lags i säljhögen och en del har slängts (och plockats upp ur soppåsen igen... suck!). Sedan har det lagts i små högar, i lådor och och i platspåsar och packats i större lådor för att slutligen packas i bilen. Och så iväg med hela ekipaget till loppisen, parkera och plocka upp allt igen. Barnen skriver prislappar och folk prutar. Vi vill mest bli av med sakerna och säger: ja ja ta det bara!

Så dricker vi kaffe och äter pannkakor där i bakluckan och tittar på folk, säljer en del saker och förvånas över folks snålhet när de prutar på en femma... Men det är väl som det ska vara. Vi vill ju ändå bli av med vårat grejs och folk vill fynda. Och det gick ju ganska bra också. Undantaget loppisavgiften på 120 kronor och lite småköp (som barnen stod för) fick vi ihop 900 kr. Inte så dumt när priserna ligger på 5, 10 eller 20 kr. Å andra sidan säger det kanske mer om hur mycket grejor vi haft som legat här hemma och skräpat, hehehe...

Dags att förnya!

Jag tror bestämt att det är dags att förnya utbudet på gröna växter i det här husets fönster. Den gröna fägringen (eller bristen därpå) i fönstren är minst sagt bedrövlig. 

En gång i tiden samlade jag faktiskt på porslinsblommor. Nej, inte gjorda av porslin utan den på latin kallade Hoyan. Först ut var klassiska Hoya carnosa. Den var ju så vacker och doftade så gott att jag bara ville ha fler och fler olika sorter. Olika blad och olika sorters blommor. Jag tror att jag samlade på mig ett fyrtio-tal eller så faktiskt. Sedan kom det barn i den här familjen och plötsligt blev det inte längre samma tid till att gå och pyssla, vattna och plantera om dessa små rara växter. För att inte tala om hur de skräpade ner när blomningen var över och alla dessa små blommor föll av. Vem har tid att gå och plocka upp dem, liksom? Eller för den delen torka bort all kladdig nektar som droppade ner på fönsterbrädan. Alltså rationaliserade jag bort alla porslinsblommor och ersatte dem med orkidèer. Så praktiskt! De bara står där och blommar i all evighet. Vattnar gör man när man kommer ihåg och när de blommat över ställer man undan dem i ett mindre iögonfallande hörn där de får stå tills de blommar om igen. För det gör de även om det tar lite tid. Planterat om dem har jag inte heller gjort på sisådär en sex sju år eller så. De blommar och frodas så fint ändå. 

Men nu, nu börjar de faktiskt se lite klena och hängiga ut. De sjunger på sista versen så att säga. Och jag har två saker att välja på: antingen anstränger jag mig och pysslar lite med dem, d.v.s. planterar om dem och klipper bort lite gammalt visset krafs och ger dem lite vatten - ger dem kärlek helt enkelt. Eller så köper jag helt enkelt nya... Det lutar åt det senare - de blommar ju ändå i flera år utan nämnvärd tillsyn.

Så här ser det ut i fönstret just nu. Orkidén är väl en av dem som fortfarande är frodig och fin men kolla in pelargonen. Grön och stor - men utan en enda blomknopp. Hur kan man misslyckas med pelargoner liksom? Obegripligt men jag har provat med pelargoner så många gånger och de vill bara inte trivas i detta huset. Det är bara att inse att den ljuva lantliga känslan av Selmas Mårbacka inte går att återskapa på Mossen. Så orkidéer får det bli! Basta!

Ett loppat soffbord!

Japp, vi har gjort det igen. Varit på loppis alltså. Ni måste ju tro att vi är galna men efter många års uppdämt behov av att i lugn och ro (nåja, nu var lilla H med så...) åka på loppis är det plötsligt möjligt. De stora barnen är gärna hemma en stund ensamma och den lilla loppan är så pass stor att det ändå är görbart att åka på loppis utan alltför mycket ångest.

Vi har länge varit på jakt efter ett nytt soffbord och kan man tänka - häromdagen hittade vi det efter ett års (eller så) letande. På vinst och förlust åkte vi till vår favoritloppis där vi också hittade våra köksstolar och det (vid det här laget) omtalade bordet i vardagsrummet. :-) Plötsligt (som det ofta brukar vara) stod soffbordet bara där och liksom skrek efter oss. Hur fint som helst med klaffar och lådor och tassar och allt. För att inte tala om priset: endast 150 riksdaler!!! DET får man väl ändå kalla ett riktigt loppisfynd!?

Kolla bara så fiiint det är! 

Åsså från den här vinkeln!

Och man kan ställa saker på det. Tänk, man kan ställa fina saker på det. Inte bara lägga ifrån sig fjärrkontroller, kataloger, mobiltelefoner, gammal disk, papperslappar, gummiband och you name it. Sån't skit kan man numera lägga i bordets två lådor (nåja, kanske inte disken då men...). Yes!!!

Och titta så fina saker sen. En gammal knypplad spets (som jag för övrigt loppat hem en gång för länge, länge sedan) och en söt liten rosenask att ha lite nipper i.

Man kan lägga en duk på bordet! En duk som jag för övrigt har ritat mönstret till och själv broderat (också för jättelängesedan).

Och har ni sett fötterna tassarna! Små lejontassar med hjul under. Ni får förstå att vi är nöjda!

Och att bordet är godkänt förstår man när lillråttan genast sätter sig för att rita vid det. 

Men  riktigt godkänt är det ju såklart inte förrän katterna (Ruffs i alla fall) lägger sig på det. 

Passar ju som hand i handske, eller vad säger du katten?!

(Men skåda... vad ser jag? Smutsig disk. På mitt nya bord...)

Sova och Stora S på äventyr

I vintras skrev jag om den stora sovrumsflytten i det här inlägget. Då bestämde de två barn som sovit i vårat sovrum, sig för att flytta in i barnkammaren till det tredje barnet. Det tredje barnet är stora S och det här innebär att alla tre numera sover i samma rum (ja, vi är lite trångbodda men det går då verkligen ingen nöd på oss).

Våra barn är väl som de flesta skulle jag tro. De tjafsar och bråkar om futtigheter, stort och smått och retas väl med varandra i största allmänhet. Men när det kommer till kritan så står de varandra väldigt nära. Om någon av de yngre barnen exempelvis drömmer mardrömmar har den äldre inget emot att de kommer och lägger sig i hennes säng. 

Sedan några dagar är stora S på sitt livs äventyr, fem timmars bilresa bort hos sin bästa kompis mormor i Småland. En vecka ska hon vara borta. Hon har lite hemlängtan men i övrigt klarar hon sig bra och får vara med om en massa äventyr. De två knotten här hemma säger inte så mycket om att storasyster är borta och saknar henne gör de ju absolut inte... 

Första natten stora S var borta sov de gott i barnkammaren utan större funderingar. Andra natten kom mellan O in till oss och sa att han hörde konstiga ljud. Han fick sova hos oss. Tredje natten kom han också in för att han var mörkrädd. Han fick sova hos oss. Nästa dag sa han redan innan läggdags att han inte ville sova i barnkammaren alls förrän stora S var hemma igen...:-) och den lilla råttan H hakade på och ville inte heller sova där förrän den trygga storasystern var hemma igen. Så nu sover jag och de två småknotten i dubbelsängen och den lilla pappan sover i barnkammaren...

...och efter närmare 11 år med barn i sängen var det tidigare en befrielse och lisa för själen att få sova själv under en period. Men nu kan jag äntligen uppskatta det igen och tycka att det är riktigt mysigt. Små, svala goa händer stryker på min rygg, pillar med mitt hår och ger mig lite magmassage när jag i går kväll mådde lite illa. Varma lena små kroppar som sover tungt, små lätta andetag från två små som sover så gott i trygghet hos mamma och äntligen kan jag tycka om det igen. 

Sommar på Mossen!

Ibland undrar jag hur det skulle kännas att bo inne i byn. Alltså inne i den by (5 km härifrån) där barnen går i skolan och där nästan alla deras kompisar bor. Då hade de två äldsta kunnat ta sig till och från skolan och till kompisarna själva t.ex. Vi hade inte behövt köra dem hit och dit. Jag hade kunnat ta tåget eller bussen till jobbet. Kanske rentav cykla in till sta'n. Åh andra sidan hade vi haft gräsklipparsurr och motorbuller i öronen istället för allt fågelkvitter och vi hade inte hört göken gala om våren (den gal fortfarande), koltrastens och näktergalens sång (eller fasanens kacklande...). Vi hade inte sett alla glador, ormvråkar, rådjur och rävungar (och fasaner...) som smyger runt knuten. Och rent krasst tar det bara åtta (!) minuter in till byn med bil och det tar mig 15-20 minuter att köra in till jobbet. Och eftersom vi gärna har gäster på besök men för övrigt trivs väldigt bra med ensligheten här ute i vår mosse behöver jag inte fundera särskilt länge på hur det skulle vara att bo inne i byn. :-) 

Jag kommer snabbt till sans igen och njuter av harmonin, lugnet och allt vacker vi har här. Faktum är att våra barn aldrig vill flytta härifrån.

 Tvätten hänger så bra mitt i utsikten från vår altan på baksidan.

Rosorna får klättra sm de vill.

Ibland flyttar mitt extraarbete ut på altanen. Garnvindan är för övrigt ett av mina bättre loppisfynd: 65 riksdaler hos Myrorna. Den verkar nästan oanvänd och ny kostar en dylik 400-500 kr. Jag har dock kvar den gamla fina garnvindan efter min äkta makes mormor som hans morfar har tillverkat. Den är numera sliten och behöver repareras. 

Ibland stöter man på rester efter barnens lek.

Katterna kan springa omkring som de vill utan att man behöver ha dåligt samvete för att de bajsar eller markerar revir eller hårar ner hos grannen (bajsar gör de för övrigt i vår egen pionrabatt de små kräken...).

Åsså alla dessa rosor! Här kommer det en roskalvalkad!

Det känns fantastiskt att från den egna trädgården (och naturen runtomkring) kunna plocka in vackra väldoftande buketter.

Smultronschersmin! Ett barndomsminne. De växte utanför mitt sovrumsfönster i mitt barndomshem. 

Hehe! Och ibland hittar man en så'n här också: en äkta hälft slappandes i hängmattan...

Garnerna har blivit en Ulrichasjal!

Här är lite garner som jag färgade en tid innan jag lyckades med mitt misslyckande. Då blev det ungefär som jag hade tänkt mig och nu har jag designat och stickat två sjalar av garnet. Jag har en plan i mitt huvud som skall förverkligas. Så småningom. Jag skyndar långsamt men garnerna är färdiga, sjalarna stickade och fotograferade och mönstret är nedtecknat. Sedan får vi se vad det blir av allt detta. 

Har ni förresten sett min fina emaljerade balja. Den loppade jag hem från Myrorna i Malmö för ett tag sedan. Ett kap får jag säga och så användbar den är. För att inte tala om hur snygg!

Nu ligger härvorna i grytan och puttrar. I grytan på spisen med det dåliga ljuset. Alltid lika spännande att plocka upp garnerna i dagsljuset... eehh!

Och så hänger de på tork i badrummet.

Och här har garnet blivit sjalar i två olika färgsättningar. En tredje Ulrichasjal är på gång. Någon som är sugen på att sticka en alldeles egen?

Garnet är av ren ull! Varmt och gött till hösten :-) Mönstret och tillräckligt mycket av mitt eget färgade garn kommer snart att finnas till försäljning i ett alldeles eget litet garnpaket. Designat av mig, från början till slut. 

Work in progress!

Lite så här kan det se ut när jag fiffilurar på ett nytt mönster. Penna och papper och framförallt ett suddgummi... Stickor och ett garnnystan förstås. Men vafalls... ett par glasögon! Vad gör de där? Ja ja, det är väl bara att acceptera att åldern har kommit i fatt. Läsglasögon egenhändigt inhandlade på Tiger för en tjuga. Det ni! Man kan kalla mig tant Raffa när jag har dem på min näsa. 

Garnet är för övrigt ett av de garner som inte blev så bra i det här inlägget. Tur att jag lät det ligga ett tag för när jag väl började sticka med det var det inte alls så dumt. Inte dumt alls faktiskt! Så nu skall jag designa någon sorts sjal. Jag har bara repat upp och börjat om tre gånger men nu tror jag att jag kommit på rätt spår (ja jäklar i min lilla låda).