Snart advent!

Det pysslas trots allt en del här hemma. När jag bläddrar igenom t.ex. Slöjd-Detaljers eller Panduros kataloger fastnar jag ofta (bland mycket annat) vid dessa ark med fina bilder. De finns med blommotiv, höstmotiv, halloweenmotiv, julmotiv, änglar och lite annat smått och gott som är fint. Och så köper jag dessa ark och har ingen aning om vad jag ska göra med dem... Många har i och för sig blivit julkort men jag känner att man ju borde kunna göra någonting mer av dem. Här någonstans (utanför julkorten) infinner sig en märklig idétorka. Men häromdagen krystade jag dock fram en idé att göra små enkelt inramade minibilder att ställa lite här och där i hemmet. Jag vet inte om det blev så bra egentligen men här är i alla fall resultatet. 

Snart är det 1:a advent - i väntan på julen.

En liten knappsamling

Jag har en liten knappsamling. En väldigt liten knappsamling. Den är så liten att den bara täcker bottnen på en liten glasburk. Men min lilla knappsamling är väl värd att visas tycker jag. I min lilla burk med virkat lock har jag samlat de knappar jag tycker extra mycket om. Inte för att jag har så många fler knappar. De flesta knappar är faktiskt bortlekta. När Stora S var liten samlade jag diverse knappar i en liten plåtask med en katt utanpå locket. Dessa fick hon ha att leka med, plocka med, sortera och pyssla med. En perfekt liten leksak som gick i arv till Mellan O och till Lilla H och som fick till följd att de flesta knappar kom bort... Men nu är det inte längre någon liten pyssling som plockar bland mina knappar, vilket gör det lite lättare att börja samla på dem igen.

Om någon är intresserad av det virkade locket på burken, kan ni läsa mer om det (och hitta en länk till en beskrivning) här.

De fyrkantiga knapparna kommer från ett par gamla tights som tillhört Stora S. Hon är fenomenal på att slita hål på knäna på sina byxor och dessa var verkligen inget ämne att försöka laga. Men innan jag slängde dem tog jag såklart vara på de dekorativa knapparna. Knapparna är tänkta till en kofta jag har påbörjat men som jag skall repa upp och göra om... Så småningom blir den nog färdig och till dess får knapparna ligga och vänta.

De här knapparna fick jag som en liten överraskning när jag beställde garn och knappar från Majas Manufaktur. En väldigt fin liten gest och väldigt fina knappar. De ger inspiration till en stickad kofta som börjar ta form i mitt huvud.

De här knapparna är fullständigt bedårande! De ska pryda en knäppningsbar polokrage på en "uppifrånochnertröja" som sitter på stickorna just nu. Mer om den får komma i ett annat blogginlägg. Hursomhelst tror jag det kommer att bli vansinnigt fint om jag lyckas ro i land mitt lilla frihands-projekt.

De här skall få pryda min svarta Pergola (länk till Ravelry).  En kofta med ett fantastiskt mönster men som jag valde fel garn till och som jag repade upp och som jag valde fel garn till igen men som jag nu har fullföljt i alla fall men ändå inte är riktigt nöjd med... Nåja, den blir nog användbar i alla fall men frågan är om den kommer på bloggen. Vi får se! Men knapparna är fina :-)

Virkad filt!

Jag har blivit "filtvirkarbiten"! Det började med min mormorsrutefilt som jag påbörjade redan förra hösten åt Stora S. Den tog mig ett år att göra färdigt, ähum. Men så blev den ganska stor också. Och som sagt, den är ju färdig så då är det väl på sin plats för nästa filt, inte sant?! Den här gången ville jag prova en annan variant. 

Det fantastiska garnet hittade jag först hos  Majas Manufakturs fina lilla nätaffär. Hos henne finns också fina, fina knappar, band och annat smått och gott. Gå in och kolla vetja! Länge kikade jag sedan och sökte på nätet efter ett passande mönster till detta fantastiska garn. Efter långt letande hittade jag till slut ett mönster i mina egna gömmor. Undanstoppat bland alla mina sparade mönster jag samlat på mig under årens lopp (ett tag köpte jag virkmönster på Tradera...) hittade jag ett gammalt tidningsurklipp från 1981. Och se - där var ju min filt. Nu har jag kommit så här långt! 

Om det är någon som är sugen på att virka sig en egen filt så finns mönstret längre ner, under bilderna.

Garnet heter alltså Tusindfryds Hverdagsuld och finns i många fina färger.

Virkad filt:

Mönstret är delbart med 4 plus 3

Virka löpmaskor till önskad längd, vänd och virka fm tillbaka.
V 1: 2 lm *1 st i var och en av de 3 första fm, 1 lm, hoppa över 1 fm *, upprepa fr *-* varvet ut. Avsluta med 3 st. Vänd alla v med 2 lm.
V 2: * 1 fm i var och en av de 3 st, 1 fm om lmb *, upprepa fr *-* varvet ut.
V 3: * Hoppa över 3 fm, 1 st om lmb, 1 st i den fm i föregående v mitt under lmb, 1 st om samma lmb, 1 lm *, upprepa *-*
V 4: 1 fm om lmb, 1 fm i var och en av de följande 3 st (som v 2).
V 5: * 1 st om lmb, 1 st i den fm i föregående v mitt under lmb, 1 st om samma lmb, 1 lm, hoppa över 3 fm *, upprepa *-* (som v 3)
Mönstret består av två olika varv. Ett varv med fm och ett varv med 3 st och 1 lm.
Byt färg efter behag eller gör den enfärgad.
Beskrivningen är ursprungligen skrivet av Ulla Karlsson.

Lycka till!

 Vill ni se fler bilder på filten (och annat stickat och virkat) kan ni alltid gå in å mitt Instagram. Där heter jag rikaulricha. 

Det blev som det blev när det inte blev som det skulle

Att skriva om det som är svårt är svårt. Att skriva om det som är jobbigt är jobbigt. Så går det som det går när det gått för långt. Och när det inte går längre så går det som det går. Och så gick det som det gick när det inte gick längre. Och hur gick det egentligen? Hur är det nu? Hur kommer det att gå sen?

Ni som följt mig ett tag vet att jag i våras höll på att tappa fotfästet. Jag segade vidare, det blev semester och jag trodde att jag klarat mig över på andra sidan. Nu blev det inte riktigt så. Nu är jag sjukskriven och i full färd med att acceptera att jag är så pass dålig som jag är. 

Nu är jag sjukskriven och jag kan inte förstå att det var så det blev. 

När det har gått så lång tid, flera år av en nedåtgående spiral, blir det negativa känslorna till slut så normaliserade att man inte ser själv hur illa det är förrän man till slut gråter sig igenom dagarna på jobbet och inte heller finner någon ro hemma. Autopiloten startar på morgonen och man gör sig i ordning, lämnar på dagis och skola, kör vidare till jobbet. När autopiloten sedan stängs av och man inte ens kommer ur bilen. När man är som förlamad och musklerna inte längre vill lyda - då först förstår man att det kanske inte är så bra ändå.

När den nedåtgående spiralen dalat långsamt under flera år så blir fallet inte heller så högt, inte så dramatiskt, ingen kraschlandning. Det gör det också svårt att förstå hur illa det är, både för mig och troligtvis för omgivningen. Det har kommit sig smygande på men till slut finns det där och till slut förstår man. Håglösheten i våras. Avsaknaden av att vilja något, att inte ha lust till något. Man känner hur kroppen stretar emot, hjärtklappningen, oron och sömnlösheten. Inombords pågår en inre strid. Glöden slocknade, energin tog slut, glädjen försvann. 

Jag försökte pausa. Men hur gör man det när man har en familj att ta hänsyn till och ett jobb att gå till?  Semestern kom och jag trodde verkligen att de veckorna räckte för att ta nya tag igen. Jag trodde jag var igenom. 

Hela mitt liv har jag fått höra att jag är överkänslig, att jag överreagerar, att jag inte ska ta åt mig, borde gaska upp mig och tuffa till mig, inte vara så mesig. Då är det också svårt att våga känna efter (jag är ju bara överkänslig...), våga tro på att det jag känner är det rätta, våga tala om hur man egentligen mår för omgivningen men framförallt att våga inför sig själv. Rädslan för att hamna i en självömkande loop.

Men för en tid sedan dök det dock upp ett ord i mitt synfält: Högkänslig eller Highly Sensitive Person. Jag är benägen att tro att jag är en sådan person. Det skulle förklara en hel del och för mig är det en lättnad. Framförallt att kanske de närmaste i min omgivning kunde få en större förståelse för vem jag är, vilket också skulle hjälpa mig att tro på att det jag känner är verkligt och inte något nedlåtande "överkänsligt". Den som är intresserad kan gå in här och här eller Googla själv. Intressant läsning!

I våras behövde jag en paus. Det gick inte så bra. Nu måste jag pausa på riktigt - nu är jag sjukskriven. 

Paus! 

Paus - på riktigt.

Oktober

Oktober. Höst. Inspirera och inspireras.

Nå, ett litet försök i alla fall, inne som ute.

Bläckfisken är en god väns verk som gåva till min yngsta dotter. Den passade så fint in i färgerna här.

Flugsvamp! Kan man få nog av dem? Jag tycker de är fantastiska!

Höst på er!

Filten är färdig...

...och Svartpeppar är förtjust!

Man kan vara under filten...

Man kan riva och klösa i den...

Rulla runt i den...

Men till slut finns det annat som lockar...

Sorti...

Kvar blir filten och mina träskor! 

Efter den här bildsekvensen skulle man kunna tro att filten är till katterna. I alla fall tycks Svartpeppar tro det... Men från början var den tänkt till Stora S som under vinterhalvåret gärna virar in sig i en filt i soffan på morgnarna. Mest för att det är kul att göra en men också för att slippa de fula fleece-filtarna påbörjade jag en virkad mormorsrutefilt förra hösten. Lagom till denna höst är den färdig. Dags att påbörja nästa!!! Jag har redan garnet och färgerna i huvudet :-)

Strandade projekt!

Jag och garn... Eller kanske ännu bättre uttryckt - jag och projekt, garnprojekt. Jag köpte ett fint garn med tanke på att sticka en fantastisk sommarponcho. Jag påbörjade denna sommarponcho men var lat och satte aldrig ut några stickmarkörer med tanken att jag nog ser var ökningar och intagningar skall vara ändå (redan här kan man ju ana ugglor i mossen). Därtill var detta en stickning som krävde en hel del koncentration och lugn och ro men kunde jag vänta tills jag blev ensam? Nej, det hade tagit för lång tid... Alltså satte jag igång med familjen tjoandes runtomkring och lade upp i runda slängar ca 400 maskor, började sticka, stickade fel, tänkte att jag säkert kan fixa till det på något sätt, fortsatte att sticka, stickade fel igen, gav upp och lade allt åt sidan. Ponchon hamnade i fy-lådan och repades senare upp för att bli något annat (har ni läst det förut?! Det är ju inte första gången det händer...). 

Under sensommaren dök det så upp ett passande projekt (tyckte jag då...). Ni som följer bloggen vet att jag började på koftan Pergola och hängde på en s.k. KAL (knit along). Till detta passade garnet ypperligt tänkte jag men ändock med en viss tvekan. Jag var ju lite osäker på om det skulle funka med garnets och stickornas storlek och jag trodde jag hade löst det på ett fiffigt sätt ...och nä, det funkade ju inte... Den blev alldeles för stor :(

Här är nämnda Pergola...

...och här är vad det blev av den!

Tills vidare använder jag några av nystanen till mormorsrutor tillsammans med några andra färger. Kanske kan det bli en kudde.

(till slut blir det väl en tummetott...)

Lille gossen O!

Liten gosse kan. Liten gosse är stolt. Liten gosse har blivit stor. 

Den här sommaren har mellan O lärt sig att cykla. Han är sju år och ja, det har tagit sin tid. Medan storasyrran klarade av samma bedrift som blott fyraåring, har gossen O tagit det lite långsammare. Å andra sidan pratade han flerordsmeningar redan som 1,5-åring vilket fick folk runtomkring att rygga tillbaka i pur förvåning, särskilt med tanke på att han också var ganska liten till växten, vilket fick honom att se ännu yngre ut. Strax efter inskolningen på dagis berättade hans fröknar att de ätit soppa en lunch, varpå lille O (då ett år och sju månader) utbrister: "Jag äter soppa och det går långsamt". Orden och pratet fick stort utrymme hos honom och allt annat fick vänta. Han gick för övrigt inte förrän han var 15 månader gammal. Men nu, nu är han sju år och kan cykla, stoppa och starta utan hjälp och i somras cyklade vi till brevlådan tillsammans. Det låter kanske överambitiöst att ta cykeln till brevlådan men med tanke på att vi bor på landet och att brevbäraren minsann inte kommer till vår dörr med breven utan lämnar dem 1,3 km härifrån, så blev det ju en liten tur fram och tillbaka. 

När vi cyklar tillsammans, min gosse och jag, ser jag den späda nacken, det ljusa huvudet och den stora hjälmen framför mig. Den stolta lilla kroppen som så koncentrerat cyklar lite vingligt. Jag ser den lille lille gossen som börjar bli stor. Jag blir så varm i hjärtat! Samtidigt går mina tankar till att han också den här hösten börjat första klass, att han börjar bli stor. Jag tänker på ABBAS låt "Slipping through my fingers" och den första versen och mitt hjärta vill brista:

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning

Waving goodbye with an absent-minded smile

I watch her go with a surge of that well known sadness

And I have to sit down for a while

The feeling that I'm losing her forever

And without really entering her world

I'm glad whenever I can share her laughter

That funny little girl

Samtidigt som jag gläds över att mina barn växer och utvecklas gör det så ont att tiden rinner iväg. Tiden går så fort och jag plågas av tanken att jag kanske missat något, inte tagit tillvara tiden bättre, att barnen försvinner ut i allt vidare och större cirklar, bort från mig. Det gör ont!

Men än kommer den lille gossen med jämna mellanrum och vill kramas. Han kommer och smyger sina små sjuårsarmar runt min midja, ger mig en puss, ger mig en teckning med texten "världens bästa mamma" och då blir jag så glad och inser att jag är en lyckligt lottad mamma. En lyckligt lottad mamma som har en gosse som är sju. En lyckligt lottad mamma som har en gosse som börjar bli stor. En lyckligt lottad mamma med en gosse som, i sin egen takt, börjar bli självständig och det är som det ska.

Instagram!

Ni som inte följer mig på Instagram kanske ändå undrar vad sjutton jag pysslar med där egentligen. Här kommer ett litet axplock av de bilder jag lägger upp på "Insta" (som jag lärt mig av den yngre generationen att det heter...) Och om det råkar vara någon förbipasserande som har ett Instagramkonto och vill kika in så heter jag rikaulricha. 

På tal om det försökte jag härförleden lägga till en sådan där snygg Instagramgadget här i bloggen. Jag lyckades inte... Så nu vet ni det!

Höstpyssel!

Jag känner att det går lite trögt med bloggandet. Tiden och orken vill inte riktigt räcka till. Samtidigt är det ju så roligt, även om jag inte tycker att jag får till några vettiga inlägg. Därför får ni hålla tillgodo med lite mindre text och några bilder istället. 

Det här är vad jag åstadkommit i helgen.

...och nu ser jag en liten klutt med häftmassa som ligger på bordet. Snyggt! Men när jag kommit så här långt ids jag inte byta bild och joxa och greja så det får va' :-)

Små knippen att dekorera hösten med.

Att virka med katt...

Tja... det här inlägget behöver nog inte någon närmare beskrivning. Bilderna talar liksom lite för sig självt eller vad tycker ni?!

Mmhhmm... Spännande!

Måste tassas lite på...

Måste luktas lite på...

Tuggas lite på...

Okeeeej... Det blir alltså inte roligare än så här?! Hit med garnnystanen - pronto!