Namnsdagsbak!

Åsså firar vi namnsdag igen! Återigen är det stora S's namnsdag som får stå i fokus (precis som förra årets namnsdagsinlägg). Det betyder ingalunda att vi struntat i de andras namnsdagar. De har firats de också men läget att blogga om det har inte infunnit sig. 

Den här namnsdagen inföll lägligt nog på en härligt ledig dag, viket gjorde det hela lite mer harmoniskt. Jag brukar sannerligen inte vara den där bullmamman som bakar och joxar alltför mycket med mina barn även om det kan verka så. Oftast bakar jag inte alls tycker jag mest att det är bökigt och kladdigt och väldigt frustrerande med socker över hela köksbordet, mjöl i taket, ägg på golvet och smet och smadd i håret, på kläderna, på katterna - men ibland (men inte så ofta) tar jag mig dock i kragen och syltar, rabarbersaftar och bakar cheesecakes till en namnsdag eller två tillsammans med barnen. Dessa gånger känner jag mig otroligt stolt och tillfreds (för att inte tala om de små barnens glädje som ju också blir min glädje). Sagt och gjort - fram med ingredienser och skrid till verket.

Den egenhändigt dekorerade receptboken som skymtar till höger i bild påbörjade jag 1992 (minsann!). Däri  har jag för hand plitat ner diverse recept genom åren må ni tro. En del mer använda än andra. Äggen är förresten "hemvärpta" hos en av gossen O's klasskompisar. Väldigt goda ägg de där "hemmagjorda"!

Två par händer fick jag hjälp av. Mellan O och Lilla H. Vi börjar med digestivekexen.

Sedan blev det färskost, kesella, äggulor, socker och citron.

Sedan det bästa av allt (enligt snorpan H) - slicka smeten! 

Sedan blev det röj av pysselbord i vardagsrummet som i vanliga fall är belamrat av papper, saxar, klister, lim, snörstumpar, tejp, färg, tygbitar, flirtkulor, toapappersrullar, äggkartonger, limpistoler, pärlplattor, pärlor, lera, pennor och en och annan katt... allt samtidigt! 

Då och då får vi för oss att vi vill sitta i "salongen" (för det är lite festligare) men inte alltför ofta om ni förstår.

Finkopparna och finassietterna kommer fram och barnens fina melaminmuggar liksom finservetterna. 

Blommor förstås! Fast i år känns det lite konstigt för i vanliga fall blommar syrenen vid stora S namnsdag men inte i år inte. Men jag tog in några ändå och lite päronblom.

Liten symbolisk present och cheesecake med bär.

Tända ljus!

Och så lite kaffe och den hemmagjorda rabarbersaften på det så är alla festligt nöjda och glada.

Alltså, det här med ärmar...

De är så ebarmeligt tråkiga att sticka. Och två av dem måste man göra också... och det är väl just det som är det tråkiga - två likadana liksom. Det är därför jag så sällan stickar sockor. En är superkul - men sedan är det inte lika kul att sticka den andra. Någon gång ska jag lära mig det fiffiga med att sticka två stycken på en gång. Jo, jag har sett att det går!

Nå, tillbaka till ärmarna. Jag har det senaste året lärt mig det här med att sticka/designa mina egna tröjor och koftor uppifrån-och-ner och tjosan! vad kul det är. Sedan, när själva kroppen är klar, det stora arbetet liksom, så känner man att man nästan är färdig. Men se, det var man inte, för då kommer ärmarna... De tar alltid mycket längre tid än vad man tror. Jag står där och provar och provar, drar lite lätt i ärmen och tänker att: - Ja, men nuuu är den tillräckligt lång. Till handloven ungefär. Bäst att inte sticka mer för då blir ärmen för lång och det vill man ju inte. Så maskar jag av glad i hågen - provar - och inser att ärmen ändå blivit för kort... Men jag har bestämt mig för att 3/4-ärmar ändå är det snyggaste... 

Den här är snart färdig. Det var ju bara det här med ärmarna då och jo de är faktiskt färdiga och hellånga. Det är bara det att jag (fråga mig inte hur jag lyckades misslyckas) stickade den ena ärmen trängre än den andra... Gaaahhh! Det syns inte men det känns och det räcker för att tröjan ska bli liggandes oanvänd. Jag kommer att reta mig på det varje gång jag har den på mig. Alltså måste det åtgärdas och det är inte kul att behöva repa upp och göra om. Så jag samlar kraft och energi till detta företagande. Så i väntan på att kraften och energin infinner sig, börjar jag på en ny tröja - så'n är jag! :-D

Rabarbermarmelad!

Ute ösregnar det. Inte ett sådant där trevligt vårregn, utan ett kallt, ogästvänligt, rått (höst-) regn. Våren och sommaren känns lååångt borta vill jag lova. Då väljer vi att trotsa regnet (åtminstone för en stund) och går ut och hämtar de första rabarberna för att koka vårens första rabarbermarmelad, lillsnorpan H och jag. 

Våra rabarber härstammar från en planta hos min pappa. En planta som (mig veterligt) fanns redan när jag var en parvel. Den plantan fick vi en liten bit av för många år sedan när vi köpte huset här i Skåne och Hej! vad den växer. Framåt försommaren är stjälkarna tjocka som mina underarmar. Alltså kan man förvänta sig en del marmelad, ganska mycket kräm och måååånga liter saft.

Recept på marmeladen hittar ni längre ner.

Kolla vilka finingar! 

En fining till (och nu menar jag inte rabarbern faktiskt, utan lillsnorpan!)

Jo, den här marmeladen innehåller både lagerblad och vin. Det ni!

Små, små händer som hjälper till.

Kolla här vad vaniljstängerna kommer i nuförtiden. Visserligen i plast (det hade varit trevligare med glas) men vem tittar så noga? Jag tänker mig att man kan använda dem till den klassiska hänga-upp-i-ståltråd-sätta-en-blomma-i-grej. Har man inga käcka provrör i glas kan man ju börja spara på vaniljens plaströr. 

Syltsocker!

Koka! (Är det förresten bara jag som tycker att färgerna och stuket på bilderna andas lite kokbok a la 70-tal? Vet inte om jag ska hänge mig åt nostalgi eller förfasas.)

Färdigt! Första burken men inte den sista. Det här är en av ungarnas rabarberfavorit!

Den andra favoriten är rabarbersaft! Lillsnorpa häller i vatten.

Nu får den stå till imorgon kväll innan den silas och sockret hälls i.

Rabarbermarmelad!

500 g rabarber

2 msk rödvin (jag tog rosé... funkar nog lika bra)

2,5 dl syltsocker

1 vaniljstång

2 lagerblad

 Skala rabarbern om den är grov. Skiva den tunt och lägg bitarna i en gryta/rostfri kastrull.

 Dela vaniljstången på längden och skrapa ut fröna. Tillsätt detta samt rödvin, syltsocker och lagerblad. Koka upp och låt sjuda ca 10 minuter. Fyll upp marmeladen i en väl rengjord burk och sätt på lock. 

Passar med fördel till ostbrickan. Mums!

Kallrörd rabarbersaft!

6 liter rabarber

4 liter kallt vatten

60g/2 påsar vinsyra

2 kg socker (eller efter behag som Melker i Saltkråkan säger)

Skär rabarbern i bitar (den skall ej skalas). Lägg den i en stor bunke eller hink (10 liters). Häll i kallt vatten och vinsyra. Låt stå svalt i 24 timmar och sila sedan bort rabarbern. Tillsätt sockret och rör tills det har smält. Häll upp på flaskor.

Njut!

Violer och att bara våga vara!

I höstas när jag blev sjukskriven hade jag ambitionen att nu, nu minsann skulle jag gå ut på långa promenader, jag skulle börja med yoga, jag skulle bli så där revolutionerade frisk och hurtig, för det har man ju hört att det finns inget bättre än motion, frisk luft och yoga mot allehanda psykiska (och fysiska) problem och besvär. "Ryck upp dig", typ...

Det dröjde inte länge innan jag förstod att jag faktiskt inte hade kraft till allt detta och jag fick bara prestationsångest. Jag gick runt och hittade på massor av "viktiga" saker att göra innan jag skulle ta tag i den där yogan, jag måste nog hänga lite tvätt innan jag tar den där promenaden, jag ska bara... Till slut tog mitt kloka jag över och jag släppte ambitionerna och började lyssnade på mig själv, släppte motions-frisk-luft-yoga-kraven jag satt upp för mig själv och började att bara vara. Bara vara i soffan, bara vara hemma, bara vara i mitt skapande i form av virkning och stickning. Och det var bra, det var gott så.

Hela hösten gick och hela vintern gick och jag fortsatte att bara vara. Men så småningom började ljuset komma åter och en liten gnista tändes inombords. Den var liten och väldigt svag men jag gav mig den på att ändå fånga den och har sedan försiktigt, försiktigt låtit den växa långsamt, långsamt. Till slut fick jag lite energi till att börja med yoga igen, jag orkade meditera så smått och kom ut på en och annan promenad. Gnistan har växt och växt och nu är det inte längre en stor tröskel att kliva över innan jag tar mig ut på en promenad. Jag är förbannat glad (om jag får uttrycka mig så) att jag var klok nog att lyssna på mig själv och min kropp och inte hetsade iväg. 

Och titta här vad man kan hitta och glädjas åt om man är uppmärksam på sina små promenader.

De allra sötaste små violer som växte i kanten på bonden Bertils rapsåker.

De fick bo i den här alldeles förtjusande lilla vasen.

När jag kom hem visade det sig att även lilla H hade varit ute och plockat lite blommor. Bellis och maskrosor. Söta lilla unge! 

Virkad filt - igen!

Ja, här kommer den igen, min filt som jag har skrivit om tidigare. Och nu är den färdig!!! Äntligen! För den som är intresserad av mönstret kan ni hitta det här. Kanten runtom har jag virkat med kräftmaskor och garnet är Tusindfryds Hverdagsuld.

Nu när jag ser förra inläggets färger inser jag att färgerna gör sig mer rättvisa i det här inlägget. De är i verkligheten mycket klarare än de gråaktiga bilderna jag lyckades åstadkomma i vintras. Det kan ju ha med ljuset att göra...

Lustigt nog är den här filten starkt förknippad med läxläsning. Den har varit ett perfekt projekt under alla läxläsningstimmar tillsammans med barnen. I den här familjen är det jag som står för läxläsandet och nej, det är verkligen ingen uppoffring. Jag tror att den äkta mannen sedan länge listat ut att jag gärna läser läxorna med barnen eftersom det då också ger mig en stunds "skapa-av-garn-tid". Listigt va? Nå, nu tycker jag ju också att det är en väldigt mysig stund tillsammans med de små liven. Och nu kommer jag att i denna filt också ha ett fint minne av alla dessa mysiga stunder av läxläsning. Det är många engelska glosor, rättstavningsord och högläsningsstunder invirkade i den.

Bilderna som följer är Instagrambilder. Ni som följer mig där får utså dem än en gång. :-)

Bloggen som gick i ide!

Bloggen har legat i dvala, minst sagt. Jag också skall jag erkänna och jag kan inte lova att jag orkar väcka den till liv igen i rödaste rappet men kanske, kanske kan den sakta krypa upp ur det hål den trillat ner i, vilket innebär att det skulle, eventuellt kunna bli ett och annat inlägg - då och då. Ni märker att jag garderar mig med både hängslen och livrem, för jag vet inte alls när min hastigt uppoppade energi tar slut igen (om den nu gör det).

Energin har varit verkligen varit rekordlåg och jag är fortfarande sjukskriven. Men skam den som ger sig. Jag har börjat arbetsträna och känner att jag med långsamma små steg börjar närma mig kanten av det djupa hålet. Om jag står på tå kan jag nu se över den. Heja mig!!! Ni som följer mig på Instagram vet ju att det har stickats och virkats en hel del under den här tiden och tack och lov för det. Vad hade jag gjort om jag inte haft denna meditativa, kreativa och skapande syssla att pyssla med? 

Hursomhelst kommer här några bilder på vad som faktiskt gav mig lite inspiration och energi till att fotografera och att också skriva några rader (och ska jag vara helt ärlig så var det den gode äkta mannens förtjänst):

Tadaaaa!!!

Nu blir det färgglatt påskliljebilds-spam!

Den äkta mannen mumlade något om att "Jag... öhh... går ut en stund. Jag är strax tillbaka!" Efter tjugo minuter kom han in med en hel bukett egenhändigt plockade påskliljor. Nej, han har inte snott dem hos grannen... De växer lustigt nog i vår egen hage/äng. Hur de har hamnat där har vi ingen aning om. Spännande!

Lyktorna hittade jag på Tiger för 30:- st. Vilket fynd! Eller hur! Kan det bli snyggare? Till sommaren ska de stå på bordet på vår altan.

Jag tror (men bara tror, jag är inte riktigt säker) att den skrynkliga duken (som jag borde ha strukit innan jag tog bilden...) är broderad av min farmor. Jag minns att hon alltid satt med ett hålbroderi i händerna om hon inte stickade vantar och strumpor eller spelade patients (min farmor och jag satt alltid mitt emot varandra och spelade kort, var och en sin egen patients...). Den är väldigt fin och jag är väldigt glad att jag har den.

Africanflowerfilt!

Det är ju synd att säga att blogginläggen duggar tätt nuförtiden - för det gör de ju inte. Snarare väldigt glest mellan varven skulle jag vilja säga  men skam den som ger sig. Då och då får jag till det. Som nu t ex. 

Jag måste ju bara få visa min senaste filt. Klar! ...så när som på ett antal garnändar att fästa... Annars har jag varit ganska duktig på det där med att fästa alla garnsnuttar. Jag har gjort det efterhand så det flesta är redan gjorda. 

Efter min första mormorsrutefilt fick jag blodad tand och ville göra en till. På Instagram följer jag en rad inspirationskällor och blev således nyfiken på att virka de s k "Africanflower"-blommorna. Otroligt vackra och variationsrika. De kan göras både sexkantiga och som i mitt fall, fyrkantiga. Färgerna har jag valt utefter ett vackert tyg jag köpte för ett par år sedan. Garnet är Drops Lima.

Här följer några bilder (bl a från Instagram) från resans gång. Från de första mormorsrutorna till den färdiga filten. 

Första raden färdig!

Längs ner i bild ses mina fötter i ett par hemmavirkade tofflor jag blev färdig med strax före jul. Varma och goa! Kanske jag kan få till ett mönster på dem att lägga ut på bloggen vad det lider.

När filten är ihopvikt gör den sig väldigt bra som kudde också. Jag ska försöka pilla ihop ett par som matchar filten.