Ett loppat soffbord!

Japp, vi har gjort det igen. Varit på loppis alltså. Ni måste ju tro att vi är galna men efter många års uppdämt behov av att i lugn och ro (nåja, nu var lilla H med så...) åka på loppis är det plötsligt möjligt. De stora barnen är gärna hemma en stund ensamma och den lilla loppan är så pass stor att det ändå är görbart att åka på loppis utan alltför mycket ångest.

Vi har länge varit på jakt efter ett nytt soffbord och kan man tänka - häromdagen hittade vi det efter ett års (eller så) letande. På vinst och förlust åkte vi till vår favoritloppis där vi också hittade våra köksstolar och det (vid det här laget) omtalade bordet i vardagsrummet. :-) Plötsligt (som det ofta brukar vara) stod soffbordet bara där och liksom skrek efter oss. Hur fint som helst med klaffar och lådor och tassar och allt. För att inte tala om priset: endast 150 riksdaler!!! DET får man väl ändå kalla ett riktigt loppisfynd!?

Kolla bara så fiiint det är! 

Åsså från den här vinkeln!

Och man kan ställa saker på det. Tänk, man kan ställa fina saker på det. Inte bara lägga ifrån sig fjärrkontroller, kataloger, mobiltelefoner, gammal disk, papperslappar, gummiband och you name it. Sån't skit kan man numera lägga i bordets två lådor (nåja, kanske inte disken då men...). Yes!!!

Och titta så fina saker sen. En gammal knypplad spets (som jag för övrigt loppat hem en gång för länge, länge sedan) och en söt liten rosenask att ha lite nipper i.

Man kan lägga en duk på bordet! En duk som jag för övrigt har ritat mönstret till och själv broderat (också för jättelängesedan).

Och har ni sett fötterna tassarna! Små lejontassar med hjul under. Ni får förstå att vi är nöjda!

Och att bordet är godkänt förstår man när lillråttan genast sätter sig för att rita vid det. 

Men  riktigt godkänt är det ju såklart inte förrän katterna (Ruffs i alla fall) lägger sig på det. 

Passar ju som hand i handske, eller vad säger du katten?!

(Men skåda... vad ser jag? Smutsig disk. På mitt nya bord...)

Sova och Stora S på äventyr

I vintras skrev jag om den stora sovrumsflytten i det här inlägget. Då bestämde de två barn som sovit i vårat sovrum, sig för att flytta in i barnkammaren till det tredje barnet. Det tredje barnet är stora S och det här innebär att alla tre numera sover i samma rum (ja, vi är lite trångbodda men det går då verkligen ingen nöd på oss).

Våra barn är väl som de flesta skulle jag tro. De tjafsar och bråkar om futtigheter, stort och smått och retas väl med varandra i största allmänhet. Men när det kommer till kritan så står de varandra väldigt nära. Om någon av de yngre barnen exempelvis drömmer mardrömmar har den äldre inget emot att de kommer och lägger sig i hennes säng. 

Sedan några dagar är stora S på sitt livs äventyr, fem timmars bilresa bort hos sin bästa kompis mormor i Småland. En vecka ska hon vara borta. Hon har lite hemlängtan men i övrigt klarar hon sig bra och får vara med om en massa äventyr. De två knotten här hemma säger inte så mycket om att storasyster är borta och saknar henne gör de ju absolut inte... 

Första natten stora S var borta sov de gott i barnkammaren utan större funderingar. Andra natten kom mellan O in till oss och sa att han hörde konstiga ljud. Han fick sova hos oss. Tredje natten kom han också in för att han var mörkrädd. Han fick sova hos oss. Nästa dag sa han redan innan läggdags att han inte ville sova i barnkammaren alls förrän stora S var hemma igen...:-) och den lilla råttan H hakade på och ville inte heller sova där förrän den trygga storasystern var hemma igen. Så nu sover jag och de två småknotten i dubbelsängen och den lilla pappan sover i barnkammaren...

...och efter närmare 11 år med barn i sängen var det tidigare en befrielse och lisa för själen att få sova själv under en period. Men nu kan jag äntligen uppskatta det igen och tycka att det är riktigt mysigt. Små, svala goa händer stryker på min rygg, pillar med mitt hår och ger mig lite magmassage när jag i går kväll mådde lite illa. Varma lena små kroppar som sover tungt, små lätta andetag från två små som sover så gott i trygghet hos mamma och äntligen kan jag tycka om det igen. 

Sommar på Mossen!

Ibland undrar jag hur det skulle kännas att bo inne i byn. Alltså inne i den by (5 km härifrån) där barnen går i skolan och där nästan alla deras kompisar bor. Då hade de två äldsta kunnat ta sig till och från skolan och till kompisarna själva t.ex. Vi hade inte behövt köra dem hit och dit. Jag hade kunnat ta tåget eller bussen till jobbet. Kanske rentav cykla in till sta'n. Åh andra sidan hade vi haft gräsklipparsurr och motorbuller i öronen istället för allt fågelkvitter och vi hade inte hört göken gala om våren (den gal fortfarande), koltrastens och näktergalens sång (eller fasanens kacklande...). Vi hade inte sett alla glador, ormvråkar, rådjur och rävungar (och fasaner...) som smyger runt knuten. Och rent krasst tar det bara åtta (!) minuter in till byn med bil och det tar mig 15-20 minuter att köra in till jobbet. Och eftersom vi gärna har gäster på besök men för övrigt trivs väldigt bra med ensligheten här ute i vår mosse behöver jag inte fundera särskilt länge på hur det skulle vara att bo inne i byn. :-) 

Jag kommer snabbt till sans igen och njuter av harmonin, lugnet och allt vacker vi har här. Faktum är att våra barn aldrig vill flytta härifrån.

 Tvätten hänger så bra mitt i utsikten från vår altan på baksidan.

Rosorna får klättra sm de vill.

Ibland flyttar mitt extraarbete ut på altanen. Garnvindan är för övrigt ett av mina bättre loppisfynd: 65 riksdaler hos Myrorna. Den verkar nästan oanvänd och ny kostar en dylik 400-500 kr. Jag har dock kvar den gamla fina garnvindan efter min äkta makes mormor som hans morfar har tillverkat. Den är numera sliten och behöver repareras. 

Ibland stöter man på rester efter barnens lek.

Katterna kan springa omkring som de vill utan att man behöver ha dåligt samvete för att de bajsar eller markerar revir eller hårar ner hos grannen (bajsar gör de för övrigt i vår egen pionrabatt de små kräken...).

Åsså alla dessa rosor! Här kommer det en roskalvalkad!

Det känns fantastiskt att från den egna trädgården (och naturen runtomkring) kunna plocka in vackra väldoftande buketter.

Smultronschersmin! Ett barndomsminne. De växte utanför mitt sovrumsfönster i mitt barndomshem. 

Hehe! Och ibland hittar man en så'n här också: en äkta hälft slappandes i hängmattan...

Garnerna har blivit en Ulrichasjal!

Här är lite garner som jag färgade en tid innan jag lyckades med mitt misslyckande. Då blev det ungefär som jag hade tänkt mig och nu har jag designat och stickat två sjalar av garnet. Jag har en plan i mitt huvud som skall förverkligas. Så småningom. Jag skyndar långsamt men garnerna är färdiga, sjalarna stickade och fotograferade och mönstret är nedtecknat. Sedan får vi se vad det blir av allt detta. 

Har ni förresten sett min fina emaljerade balja. Den loppade jag hem från Myrorna i Malmö för ett tag sedan. Ett kap får jag säga och så användbar den är. För att inte tala om hur snygg!

Nu ligger härvorna i grytan och puttrar. I grytan på spisen med det dåliga ljuset. Alltid lika spännande att plocka upp garnerna i dagsljuset... eehh!

Och så hänger de på tork i badrummet.

Och här har garnet blivit sjalar i två olika färgsättningar. En tredje Ulrichasjal är på gång. Någon som är sugen på att sticka en alldeles egen?

Garnet är av ren ull! Varmt och gött till hösten :-) Mönstret och tillräckligt mycket av mitt eget färgade garn kommer snart att finnas till försäljning i ett alldeles eget litet garnpaket. Designat av mig, från början till slut. 

Work in progress!

Lite så här kan det se ut när jag fiffilurar på ett nytt mönster. Penna och papper och framförallt ett suddgummi... Stickor och ett garnnystan förstås. Men vafalls... ett par glasögon! Vad gör de där? Ja ja, det är väl bara att acceptera att åldern har kommit i fatt. Läsglasögon egenhändigt inhandlade på Tiger för en tjuga. Det ni! Man kan kalla mig tant Raffa när jag har dem på min näsa. 

Garnet är för övrigt ett av de garner som inte blev så bra i det här inlägget. Tur att jag lät det ligga ett tag för när jag väl började sticka med det var det inte alls så dumt. Inte dumt alls faktiskt! Så nu skall jag designa någon sorts sjal. Jag har bara repat upp och börjat om tre gånger men nu tror jag att jag kommit på rätt spår (ja jäklar i min lilla låda).

Sommartårta!

Jag är inte så mycket för tårtor och bakverk och annat kladd andra sötsaker. Inte den äkta maken heller faktiskt men våra barn däremot är ena riktiga sockerråttor. Undrar var den sockergenen kommer ifrån...? Hur som haver händer det ju då och då att jag tillfredsställer de små livens sockerbehov i form av någon tårta eller något annat bakverk. Häromdagen (läs Midsommarafton) överraskade jag med en citronkladdkaka.

Det bakas mycket chokladkladdkaka här hemma och det var dags att prova något annat. Toppengott tyckte de små liven och t.o.m den äkta hälften. Fräscht och smarrigt och en klick vispad grädde till hade varit som grädde på moset pricken över i:et (om det inte varit för att den troligtvis var för gammal och smakade konstigt...) Vi valde att garnera med lite jordgubbar och några nästanmogna röda vinbär. Man tager vad man haver, helt enkelt!

Recept!

1 citron

150 g smör

3 ägg

3 dl strösocker

2 tsk vaniljsocker

2 1/2 dl vetemjöl

Sätt ugnen på 175 grader. Tvätta citronen och riv skalet fint. Pressa ur ca 2-3 msk citronsaft. Smält smöret och häll det i en bunke. Tillsätt resten av ingredienserna. Rör ihop till en slät smet och häll i en smord och bröad form, ca 23-24cm. Grädda i ca 20 min (längre eller kortare tid beroende på hur kladdig man vill ha den). Låt den svalna och garnera med bär, florsocker, fromage eller vad man nu kan komma på.

Mums!

Mera garn!

Nu har jag färgat garn igen. Det är alltid lika spännande för man vet aldrig i förväg hur färgerna ska bli med olika blandningar av färgpulver. Väldigt spännande också med tanke på att ljuset vid spisen är så dåligt... Man får gissa sig till om det blir bra eller inte och så kommer den stora överraskningen när garnerna tas upp ur grytan och betraktas i dagsljus. "Ååååhh!" eller "Euw!" Man står där vid grytan och kikar ner och hoppas på det bästa. Ibland blir det som förra gången - fasansfullt. Eller så blir det som den här gången - lite bättre och fantastiskt. 

Det flamfärgade garnet från förra gången fungerade faktiskt utmärkt när jag väl började sticka en sjal med det. Inte alls så tokigt faktiskt. Det knallgula garnet färgade jag om i en röra av guldockra, orange och blågrönt. Inte så dumt! När jag ändå var i färgartagen fick jag till ytterligare en färgkombination till min egen Ulrichasjal. Så småningom kommer mönstret på sjalen plus mitt egna färgade garn att komma till försäljning. Väldigt spännande! Mer om det senare i sommar. Håll utkik vettja! 

Garn!

Destination Loppis!

I helgen har vi varit barnlösa, min man och jag. Vad gör man då, kan man undra? Man skulle ju kunna tänka sig att gå på bio, äta gott på restaurant, ta en öl på puben eller något annat liknande som man "ska" längta efter när barnen sover ett par nätter hos t.ex. farmor. Men högst på vår önskelista ligger att få åka på loppisar i lugn och ro, oavbrutet, outtröttligt, den ena efter den andra. Både kända och okända. Några vi varit på tidigare och några där vi brutit helt ny mark, både till belåtenhet och några till mindre sådan. Så i en och en halv dag har vi kuskat runt i den Skånska landsbygdens mylla och hamnat både här och där (och lunch åt vi faktiskt på Röstånga Gästgiveri. Gott och mysigt!). 

Och kolla här vad vi har loppat hem!

På första lilla stället hittade jag två söta skålar. Lagom stora att lägga upp en liten sallad i. På ställe nummer två hittade jag ett par pärlhalsband av oäkta vara. Vackra att titta på och för en tia stycket vågar man ju ha dem på sig. Tänker mig också att lilla H och stora S en dag kan ha varsitt på något kalas eller så och för all del kan halsbanden ligga i skålarna och bara vara fina att titta på också. I bakgrunden en oval ram i storlek "lite större". Nu ska jag bara hitta lämplig bild. Finfint!

Och kolla in stolarna!

I ett halvår nu har vi varit på jakt efter några nya gamla stolar till köket. I höstas hittade vi två stycken men vi behövde fem till och hoppades på att åtminstone hitta en eller kanske ett par fina gamla pinnstolar till under vår loppisrunda. Döm om vår lycka när vi kom in på loppisen i Landskrona och hittade två stycken såna här. Genast tog vi och ställde dem vid kassan och så strosade vi vidare. Då hittade vi två till. Vi högg vasin och ångade mot kassan. Då dök det upp ytterligare en stol från ingenstans. Inte mindre än fem fina stolar från Stolsfabriks-aktiebolaget Smålandsstenar. Alla för en hundring styck! Och de två vi hade hemma, som vi köpte i höstas, kommer från samma fabrik. Sju finfina stolar, lite olika men ändå lika. Same, same but different!

Jag är ju också väldigt förtjust i gamla ljusstakar i diverse metaller. En gång i tiden handlade jag friskt mässingsljusstakar på Indiska och fyllde mitt hem med. Sedan tröttnade jag och några av dem slängdes nog bort (hur dum får man bli?) och några packades ner. I höstas rensades det lite på vinden och de icke-slängda-men-nedpackade ljusstakarna fick komma fram i ljuset igen. Idag handlade jag några nya.

Ser ni den lilla, lilla förtjusande natta-ljusstaken. En liten en i miniatyr. Den kunde jag inte motstå.

Och så här blev köket med de hemloppade stolarna. För övrigt lite nyloppat, gammelloppat och annat fint krafs.

Den förtjusande bonaden köpte jag för några år sedan i Nusnäs i Dalarna. Duken och glasskålen köpte jag på Myrorna i vintras. Övrigt är andra gamla prylar jag samlat på genom åren, bl.a. de nyuppackade gamla mässingsljusstakarna från Indiska, en tämligen nyinköpt zinkljusstake och en kakburk köpt i någon tebod på 90-talet. Gammalt och nytt i en salig röra och det brukar bli så bra så!