Strandade projekt!

Jag och garn... Eller kanske ännu bättre uttryckt - jag och projekt, garnprojekt. Jag köpte ett fint garn med tanke på att sticka en fantastisk sommarponcho. Jag påbörjade denna sommarponcho men var lat och satte aldrig ut några stickmarkörer med tanken att jag nog ser var ökningar och intagningar skall vara ändå (redan här kan man ju ana ugglor i mossen). Därtill var detta en stickning som krävde en hel del koncentration och lugn och ro men kunde jag vänta tills jag blev ensam? Nej, det hade tagit för lång tid... Alltså satte jag igång med familjen tjoandes runtomkring och lade upp i runda slängar ca 400 maskor, började sticka, stickade fel, tänkte att jag säkert kan fixa till det på något sätt, fortsatte att sticka, stickade fel igen, gav upp och lade allt åt sidan. Ponchon hamnade i fy-lådan och repades senare upp för att bli något annat (har ni läst det förut?! Det är ju inte första gången det händer...). 

Under sensommaren dök det så upp ett passande projekt (tyckte jag då...). Ni som följer bloggen vet att jag började på koftan Pergola och hängde på en s.k. KAL (knit along). Till detta passade garnet ypperligt tänkte jag men ändock med en viss tvekan. Jag var ju lite osäker på om det skulle funka med garnets och stickornas storlek och jag trodde jag hade löst det på ett fiffigt sätt ...och nä, det funkade ju inte... Den blev alldeles för stor :(

Här är nämnda Pergola...

...och här är vad det blev av den!

Tills vidare använder jag några av nystanen till mormorsrutor tillsammans med några andra färger. Kanske kan det bli en kudde.

(till slut blir det väl en tummetott...)

Lille gossen O!

Liten gosse kan. Liten gosse är stolt. Liten gosse har blivit stor. 

Den här sommaren har mellan O lärt sig att cykla. Han är sju år och ja, det har tagit sin tid. Medan storasyrran klarade av samma bedrift som blott fyraåring, har gossen O tagit det lite långsammare. Å andra sidan pratade han flerordsmeningar redan som 1,5-åring vilket fick folk runtomkring att rygga tillbaka i pur förvåning, särskilt med tanke på att han också var ganska liten till växten, vilket fick honom att se ännu yngre ut. Strax efter inskolningen på dagis berättade hans fröknar att de ätit soppa en lunch, varpå lille O (då ett år och sju månader) utbrister: "Jag äter soppa och det går långsamt". Orden och pratet fick stort utrymme hos honom och allt annat fick vänta. Han gick för övrigt inte förrän han var 15 månader gammal. Men nu, nu är han sju år och kan cykla, stoppa och starta utan hjälp och i somras cyklade vi till brevlådan tillsammans. Det låter kanske överambitiöst att ta cykeln till brevlådan men med tanke på att vi bor på landet och att brevbäraren minsann inte kommer till vår dörr med breven utan lämnar dem 1,3 km härifrån, så blev det ju en liten tur fram och tillbaka. 

När vi cyklar tillsammans, min gosse och jag, ser jag den späda nacken, det ljusa huvudet och den stora hjälmen framför mig. Den stolta lilla kroppen som så koncentrerat cyklar lite vingligt. Jag ser den lille lille gossen som börjar bli stor. Jag blir så varm i hjärtat! Samtidigt går mina tankar till att han också den här hösten börjat första klass, att han börjar bli stor. Jag tänker på ABBAS låt "Slipping through my fingers" och den första versen och mitt hjärta vill brista:

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning

Waving goodbye with an absent-minded smile

I watch her go with a surge of that well known sadness

And I have to sit down for a while

The feeling that I'm losing her forever

And without really entering her world

I'm glad whenever I can share her laughter

That funny little girl

Samtidigt som jag gläds över att mina barn växer och utvecklas gör det så ont att tiden rinner iväg. Tiden går så fort och jag plågas av tanken att jag kanske missat något, inte tagit tillvara tiden bättre, att barnen försvinner ut i allt vidare och större cirklar, bort från mig. Det gör ont!

Men än kommer den lille gossen med jämna mellanrum och vill kramas. Han kommer och smyger sina små sjuårsarmar runt min midja, ger mig en puss, ger mig en teckning med texten "världens bästa mamma" och då blir jag så glad och inser att jag är en lyckligt lottad mamma. En lyckligt lottad mamma som har en gosse som är sju. En lyckligt lottad mamma som har en gosse som börjar bli stor. En lyckligt lottad mamma med en gosse som, i sin egen takt, börjar bli självständig och det är som det ska.

Instagram!

Ni som inte följer mig på Instagram kanske ändå undrar vad sjutton jag pysslar med där egentligen. Här kommer ett litet axplock av de bilder jag lägger upp på "Insta" (som jag lärt mig av den yngre generationen att det heter...) Och om det råkar vara någon förbipasserande som har ett Instagramkonto och vill kika in så heter jag rikaulricha. 

På tal om det försökte jag härförleden lägga till en sådan där snygg Instagramgadget här i bloggen. Jag lyckades inte... Så nu vet ni det!

Höstpyssel!

Jag känner att det går lite trögt med bloggandet. Tiden och orken vill inte riktigt räcka till. Samtidigt är det ju så roligt, även om jag inte tycker att jag får till några vettiga inlägg. Därför får ni hålla tillgodo med lite mindre text och några bilder istället. 

Det här är vad jag åstadkommit i helgen.

...och nu ser jag en liten klutt med häftmassa som ligger på bordet. Snyggt! Men när jag kommit så här långt ids jag inte byta bild och joxa och greja så det får va' :-)

Små knippen att dekorera hösten med.

Att virka med katt...

Tja... det här inlägget behöver nog inte någon närmare beskrivning. Bilderna talar liksom lite för sig självt eller vad tycker ni?!

Mmhhmm... Spännande!

Måste tassas lite på...

Måste luktas lite på...

Tuggas lite på...

Okeeeej... Det blir alltså inte roligare än så här?! Hit med garnnystanen - pronto!

Sommaren 2014

Sommaren 2014 blev en bra sommar. Toppenväder och en toppensemester. Aldrig har en semester varit så välkommen som just den här. Jag tror, helt krasst, att den räddade mig från en sjukskrivning. Vi har tagit det lugnt och inte flängt hit och dit utan varit mycket hemma. Den äkta mannen har byggt och byggt och byggt och nu har vi den mest fantastiska altanen med plats för många aktiviteter. Med plats för två hängmattor och med plats för en hängstol. Med plats för grill och med plats för en pool. Med plats för många att umgås. Och det är väl det som är det bästa med vår nya altan - alla vänner som får plats och som kommer och förgyller den med sin närvaro. 

Emellertid kommer det inga bilder på altanen i bloggen just nu. Trots allt är det lite detaljer kvar som inte hunnits med. Men nästa sommar - då... Så istället följer här lite andra sommarbilder från sommaren 2014. 

Håll till godo!

Massor av allehanda bär. 

Så lite saft har det ju blivit!

Trots allt har vi åkt på en och annan utflykt. Helt kravlöst.

Jag har tagit mig tid till att sticka i lugn och ro.

Havet!

Och alla snäckor vi plockat!

Lek i trädgården!

Solrosor!

Och nu, i slutet av sommaren, har vi kommit fram till vindruvorna.

I år räcker de till att ta in och äta av i största allmänhet. Men så som den har växt i år kommer det nästa år att svämma över av vindruvor (hoppas vi) och då kanske "vinbryggeriet" (vad heter det egentligen) kommer igång på Mossen igen. Till dess får vi nog inventera alla gamla flaskor av hemkört vin vi redan har i källaren. Det kan bli spännande!

Nu säger jag:

Hej September!

KAL = knit along

Jag är med i min allra första KAL. Tänka sig! Denna förkortning har jag sett en massa gånger men aldrig förstått - förrän nu. Och nu är jag själv igång med min allra första KAL. Tänka sig! Knit along! Det vill säga att man stickar tillsammans med en massa andra stickare/stickerskor på ett gemensamt valt projekt. Var och en stickar på sitt eget förstås och man gör det över nätet. In cyberspace! I det här fallet över Facebook. Så kan man följa varandra, tipsa varandra, visa varandra och fråga varandra när man kör fast, t.ex. Det som skall stickas den här gången är en kofta, en Pergola (länk till Ravelry-mönster) designad av Maria Magnusson. 

Här nedan ser ni mitt påbörjade projekt. Garnet jag stickar i är Drops Muskat som egentligen är för grovt enligt mönstret. Det tror jag att jag löst genom att gå ner en storlek i själva mönstret och kanske får jag hoppa över en och annan mönsterrapport (eehh...). Det kanske går bra (väljer jag att tro) eller så går det rent åt hel...te. Det återstår att se hur skicklig jag är (Hm).

Och jag ska säga att det är då rakt ingen social stickning detta. Inte för mig i alla fall och dum är jag som envisas med att sticka på den med tre barn, en äkta make, tre katter och två marsvin närvarande. Det är som gjort för allehanda småfel (och större med för den delen...). Men det är ju inte de tre barnens fel eller den äkta makens fel eller katternas fel och verkligen inte marsvinens fel. De sitter ju bara i sin bur så dem kan jag faktiskt inte alls skylla på. De åkte med av bara farten. Vad de andra beträffar vill de ju faktiskt bara umgås med mig, prata med mig och krama mig och det är ju underbart. Det är jag som måste lära mig att ta fram dylika stickningar under total ensamhet och harmoni (vilket innebär att den här koftan kanske inte blir färdig i brådrasket precis...).

Någon gång emellanåt smiter jag ut på nya altanen med en kopp kaffe. Då följer oftast en stickning med. Den här gången blev det just Pergolan.

Spetsar och gamla handdukar!

Spetsar och gamla handdukar. Vad kan man göra med dem? Jag tänkte sy en duk (eller flera).

Handdukarna har varit min mammas. Fina handbroderade handdukar som jag inte riktigt velat använda som just handdukar. De har legat nerpackade i väntan på ett nytt liv och häromdagen kom jag på det. I mina gömmor har jag också en rulle med knypplad spets. En del av den har jag redan använt på några kuddöverdrag men det är en hel del kvar av den. 

Nu har handdukarna åkt i tvätten och hängts upp på tork. Så fort tiden tillåter skall jag sätta mig med nål och tråd och se vad jag kan få ihop. Fortsättning följer... Till dess - njut av bilderna. Visst gjorde de vackra ting förr!

Ännu en kofta

Nu är jag igång igen med ännu en uppifrån-och-ner-kofta. Garnet var ett impulsköp från Garnkorgen när jag egentligen skulle ha något annat... Jag vet ju att det alltid är svårt det där med färger när man köper över nätet men beskrivningen "hallonröd" kändes ju ändå rätt säker, tänkte jag. Den såg ju dessutom hallonröd ut på bilden. Definitionen vilken färg hallon har är uppenbarligen en smaksak och kan nog tolkas ganska fritt erfor jag när paketet med garnet kom. Det var inte hallonrött och det var inte heller varmt vinröd som bilderna här nedanför visar. En mycket svåråtergiven färg således. Den är en mer kall hallonvinröd...?! Eh, var det någon som förstod den beskrivningen? Nåja, garnet var köpt och hamnade i fy-lådan ett tag. Jag funderade och funderade och så - det får bli en uppifrån-och-ner-kofta till. 

Garnet kom i härvor så jag pillade fram min garnvinda och min nystvinda och skulle sätta igång. Men hujeda mig sådant trassel. Det tog mig gott och väl en timme (och hundrafemtiosju svordomar) innan jag lyckats nysta upp ett nystan av den hemska trassliga härvan. Dessutom var det stickigt (vad trodde jag när jag köpte ett ullgarn..) Det börjar ju lysande - fel färg, trassligt och till på köpet stickigt. Sedan visar det väl sig att garnet inte räcker till en färdig kofta heller. Suck! 

Härnedan ser ni i alla fall en liten början av koftan. Om garnet räcker (och mitt tålamod) så skall det nog bli en ganska fin kofta.

Flätor och mosstickning blir fint ihop!