torsdag 30 januari 2014

Att lämna barnen...

Jag är verkligen inte den sorts förälder som måste vara tillsammans med mina barn varje minut till varje pris. Faktiskt inte. Jag vet att det finns de som tror det eftersom vi inte var så snabba med att lämna till barnvakt när vår äldsta dotter var nyfödd. Stora S var närmare två år innan vi hade barnvakt första gången. Men det var inget vi styrde. Det var hon som styrde och det tyckte vi var viktigt. Vi väntade tills hon var mogen, helt enkelt.

Jag kan absolut känna behovet av att få vara ifred, få vara ensam, få vara själv. Jag älskar att vara med mina barn men behovet att också få vara själv ibland är ganska stort hos mig.

Ändå kan jag varje morgon, varje morgon, känna tomheten när jag lämnar mina barn. Först den lilla H på dagis för att sedan dra vidare med Mellan O och Stora S till skolan. De är oftast glada och förväntansfulla inför en ny dag tillsammans med människor jag bara känner flyktigt. Förskolepedagoger, lärare och fritidspersonal. För att inte tala om alla barn, alla kompisar.

Jag vet att de har det bra, jag vet att de blir omhändertagna, jag vet att de har det roligt. Ändå känner jag ett hugg i bröstet, ett knyt i magen, en sorgsenhet och en tomhetskänsla när jag kramat om, vinkat, vänder mig om och går till bilen på parkeringen. Lämnar dem kvar! En liten vilsen, ensam mamma, går till bilen och kör till jobbet...





2 kommentarer:

  1. Mammor som du är sällsynta idag.

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte riktigt vad du menar. Att jag saknar mina barn? Det gör nog de flesta föräldrar till och från. Men det ska vi inte diskutera här :-) Kram!

    SvaraRadera