torsdag 5 juni 2014

Mamma!

Idag för ett år sedan dog min mamma. En dag fanns hon och nästa dag samlade jag ihop en utspridd familj från jobb, dagis och skolutflykt för att hasta iväg till ett lasarett i en annan stad. Då hade resten av min familj redan varit hos mamma i flera timmar. Ytterligare några timmar senare fanns hon inte mer.

Ingen visste att hon var så sjuk. Hon hade trillat och brutit nyckelbenet. Något hände och ett par dagar senare låg hon med slangar och kanyler överallt. Det fanns inte längre något att göra för henne. Det gick så fort. En efter en av de livsuppehållande apparaterna kopplades bort tills hon inte längre fanns hos oss, alltmedan vi stod runt hennes säng, höll hennes händer, smekte hennes panna. 

Hon var min mamma och med henne försvann så mycket i mitt liv som jag i dag saknar så starkt. Någon som förstår, någon som kan uppskatta, någon som ser bara mig och vad jag åstadkommit. Med henne försvann kvinnligheten i mitt liv. Med henne försvann en form av trygghet jag inte kan förklara. En form av trygghet i att ha en mamma som förstod delar av mig, delar i mitt liv som ingen annan kan förstå. Jag saknar hennes intresse för mitt jobb, hennes intresse och förståelse för mitt hantverk, min stickning, min virkning och mitt måleri. 

Min sorg är enkel, stillsam, tyst och berör ingen. Därför pratar jag inte så mycket om min sorg. Den syns inte, hörs inte. Den är inte så högljudd. Det betyder inte att den inte finns där. Den är bara lite tyst. Ingen frågar efter den. Omgivningen glömmer och min sorg tystnar ännu mer, göms  och stoppas undan djupt inom mig. 

Älskade lilla mamma - så mycket jag har kvar att säga dig, så mycket jag har kvar att visa dig, så mycket jag skulle vilja veta.

Älskade lilla mamma. 
Älskade mamma!









7 kommentarer:

  1. Hon hör dig, hon ser dig och hon älskar dig.

    SvaraRadera
  2. Ett år. Kanske det svåraste året du någonsin har upplevt.

    Jag kan känna igen mycket i det du saknar. Min pappa var min bästis och mitt största "fan" - intresserad av allt jag hittade på. Man saknar det så man kan gå i bitar. Men hon finns med dig. Hon följer dig. I allt du gör.

    Sorgen som inte syns, att omgivningen glömmer. Jo, så känns det ju. Medan man själv bär det med sig hela tiden. Jag markerade årsdagen med att vara helt svartklädd, bara för att någon kanske skulle undra och fråga...
    Förr hade man ju sorgeband som man bar om armen eller om kavajslaget. Kanske hade det varit bra att ha en sådan liten diskret markering även idag. Bara för att utan ord tala om, att jag *ser* måhända helt okej ut, men någon fattas mig...

    Stor sorg *är* tyst. Det finns liksom inte ord nog för den. Man vill kanske inte heller "trötta ut" sin omgivning. Och man orkar inte alltid heller prata om sorgen. Men man kan försöka öppna upp genom prata om den saknade, till exempel med barnen. Små enkla detaljer om mormor ("hon gillade prickig korv/gult/att klappa krokodiler"), så att man kan "läcka" ut lite saknad, utan att det blir blytungt. Du får förlåta om jag pratar i nattmössan, men jag tänker bara som jag nog hade försökt göra idag. När min pappa dog hade jag ännu inte barn. Och jag var väldigt tyst.
    Stor sorg är svår att formulera. Men det gjorde du väldigt bra i det här blogginlägget.

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Väldigt fint skrivet. Så tårarna suddar min blick...
    Men jag tror ju också att vi alltid har dem runt oss, tittande, lyssnande.
    Så vill man prata så prata rakt ut. Hon hör. Och själv får man höra sina tankar, vilket är skönt. Det som man tänker stannar liksom inuti och kan grumla tankeförmågan. Bättre att tala högt.
    Eller i alla fall mumla för sig själv...

    SvaraRadera
  4. Tack för era fina ord! Då musten liksom har gått ur mig mäktar jag inte svara er var och en som jag skulle vilja men era tänkvärda ord värmer.

    Kram på er! :-)

    SvaraRadera
  5. Jätteroligt att läsa din mysiga blogg!! Mycket sorgligt med din mamma, min moster.Tyckte mycket om hennne när jag var liten.Hade gärna velat lära okänna henne som vuxen.Jag har min mamma här hemma hos mig och hon har också läst din blogg och är mycket imponerad av din stickning!! Kram på dig Ulricha!!:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men hej Cecilia! Vad roligt att du hittat min blogg och ännu roligare att du lämnar ett litet avtryck i form av några rader.

      Ja, lilla mamma... hon tappade livsgnistan efter Anders bortgång. Hon hämtade sig aldrig riktigt efter det. Jag saknar dem båda väldigt mycket!

      Vad roligt att moster Monica också läst min blogg. Den går just nu på sparlåga men så fort mina krafter kommer åter är den igång igen, så jag hoppas att du/ni tittar in igen vad det lider.

      Så roligt att höra av dig!
      Kram :-)

      Radera
  6. Ska naturligtvis var känna och inte okänna....Klantigt:-)

    SvaraRadera