lördag 2 januari 2016

Ett återvunnet sovrum!

Det här nyåret har handlat mycket om "återfå" sovrummet hos oss. Väldigt mycket en känsla av "plötsligt händer det"-känsla blandat med en gnutta vemod.

I snart 11 år har vårt sovrum bebotts av - inte bara mig och min man - utan också av minst ett (ofta två och ibland tre) barn. Till en början i vår säng men vartefter barnet/en har blivit större har de delar av natten sovit ömsom hos oss, ömsom i den säng som vi ställt vid fotänden av vår egen säng. Först ställde vi en spjälsäng där. Den blev inte mycket använd. Inget av barnen har trivts i den utan istället sovit hos oss i vår säng. När vi sedan ställde en liten juniorsäng utan höga kanter där, har de trivts betydligt bättre. Men det har också gjort att det har varit trångt, bökigt och svårstädat där inne. Gosedjur och böcker i mängder har tagit upp mycket plats och jag har under åren minimerat min egen plats därinne till att handla bara om min egen säng.

Små barn (och även lite större barn) tar plats och det är bara som det ska vara. De har alltid varit välkomna både i vårt sovrum men också i vår egen säng.  Allt annat av inredning och mer än bara absolut nödvändig städning därinne, har fått ligga på sparlåga - ända fram till nu, till dagen före nyårsafton. 

Vi är, jämfört med genomsnittets standard och vad som anses "normalt", lite trångbodda och två av barnen har hittills delat rum och den sista lilla råttan har sovit inne hos oss. Det har gått utmärkt. Sedan en längre tid har gossen i huset varit mycket mörkrädd och därför även han sovit inne hos oss. Trångt och bökigt men är man åtta år och mörkrädd är en bra lösning att få sova i trygghet hos mamman och pappan. Det har också gått utmärkt. Men plötsligt hände det, det som jag i och för sig visste skulle hända så småningom men inte riktigt än - de två av tre barn som sovit hos oss fick för sig att nu fick det vara nog. Nu skulle de flytta till "egen" kuppe. Den egna kuppen i det här fallet var in till storasyster där de alla tre nu skulle sova. Vi plockade fram resesängen till lilla H där hon fick sova den där första natten. Jag var skeptisk men efter en natt därinne ville hon absolut flytta in sin egen säng i barnens rum vilket i ett slag gjorde att vårt egna lilla trånga sovrum plötsligt blev lite större. En mycket märklig känsla efter snart 11 år och nästan lite vemodig, kan ni tänka. 

Hursomhelst ägnade jag sedan nästan hela Nyårsafton åt att putsa och feja och dammsuga på ställen där jag tidigare inte kommit åt. En matta kom fram på golvet och en stol kom ner från vinden. Kristallpjäserna på toalettbordet putsades av och blommor, istället för böcker, sattes i fönsterna. Och vips så blev sovrummet lite mer mitt eget igen. 

Jag misstänker att de små liven någon gång även härefter kommer att komma smygande någon natt eller två men faktum kvarstår - vi har fått vårt sovrum tillbaka. Och missförstå mig inte nu - det har varit vårat eget val att lyssna på barnen och deras behov av närhet på natten och vi har trivts med det. Inte desto mindre är det mysigt att få ställa fram sina egna saker och få lite mer plats igen, så det så.



Sovrummet i dess nya skepnad!

Ett överkast från Indiska som legat nerpackat i närmare 16 år...


Min pappas gamla karmstol har fått komma ner från vinden.




...Och titta här! Här sitter hon, min skyddsängel som en kär gammal vän gjort en gång för massor av år sedan. Hon (dockan, inte min väninna) har hamnat i katternas klor ett par gånger och mist lite av sina vingar men pryder bra sin plats ändå. Asken som står bredvid har jag fått av samma väninna en gång. Minns du det, Gunilla? Den är blekt av sol och tidens tand men fortfarande väldigt fin, tycker jag!


Lite blommor är aldrig fel!




Jag är väldigt förtjust i mitt toalettbord och sängarna jag ärvt efter min mormor.








För att inte tala om kristallprylarna som hör till själva toalettbordet. 

Mitt lilla hörn här på jorden!

God Fortsättning säger jag och undrar vad mer för överraskningar detta nya år kommer att ge mig.



2 kommentarer:

  1. Meeen så fint ni har fått det (igen!).
    Roligt ändå att de små liven nu sover tillsammans som de söta syskon de är. Jag kommer inte riktigt ihåg asken, men den ser väldigt fin ut nu och matchar ju dockan rätt väl : ) Härligt med gammal kristall också. Visst är det mysigt att ha en egen hörna?

    SvaraRadera
  2. Visst blev det fint! Äntligen!
    Jo, asken fick jag av dig för säkert 25 år sedan eller så. Kan du förstå att vi känt varandra så länge?!
    En egen hörna för mig själv... - och för den stora tjejen i huset visade det sig när hon upptäckte vad bra stolen var som lässtol... :D Det bjuder jag på!

    SvaraRadera