Ett återvunnet sovrum!

Det här nyåret har handlat mycket om "återfå" sovrummet hos oss. Väldigt mycket en känsla av "plötsligt händer det"-känsla blandat med en gnutta vemod.

I snart 11 år har vårt sovrum bebotts av - inte bara mig och min man - utan också av minst ett (ofta två och ibland tre) barn. Till en början i vår säng men vartefter barnet/en har blivit större har de delar av natten sovit ömsom hos oss, ömsom i den säng som vi ställt vid fotänden av vår egen säng. Först ställde vi en spjälsäng där. Den blev inte mycket använd. Inget av barnen har trivts i den utan istället sovit hos oss i vår säng. När vi sedan ställde en liten juniorsäng utan höga kanter där, har de trivts betydligt bättre. Men det har också gjort att det har varit trångt, bökigt och svårstädat där inne. Gosedjur och böcker i mängder har tagit upp mycket plats och jag har under åren minimerat min egen plats därinne till att handla bara om min egen säng.

Små barn (och även lite större barn) tar plats och det är bara som det ska vara. De har alltid varit välkomna både i vårt sovrum men också i vår egen säng.  Allt annat av inredning och mer än bara absolut nödvändig städning därinne, har fått ligga på sparlåga - ända fram till nu, till dagen före nyårsafton. 

Vi är, jämfört med genomsnittets standard och vad som anses "normalt", lite trångbodda och två av barnen har hittills delat rum och den sista lilla råttan har sovit inne hos oss. Det har gått utmärkt. Sedan en längre tid har gossen i huset varit mycket mörkrädd och därför även han sovit inne hos oss. Trångt och bökigt men är man åtta år och mörkrädd är en bra lösning att få sova i trygghet hos mamman och pappan. Det har också gått utmärkt. Men plötsligt hände det, det som jag i och för sig visste skulle hända så småningom men inte riktigt än - de två av tre barn som sovit hos oss fick för sig att nu fick det vara nog. Nu skulle de flytta till "egen" kuppe. Den egna kuppen i det här fallet var in till storasyster där de alla tre nu skulle sova. Vi plockade fram resesängen till lilla H där hon fick sova den där första natten. Jag var skeptisk men efter en natt därinne ville hon absolut flytta in sin egen säng i barnens rum vilket i ett slag gjorde att vårt egna lilla trånga sovrum plötsligt blev lite större. En mycket märklig känsla efter snart 11 år och nästan lite vemodig, kan ni tänka. 

Hursomhelst ägnade jag sedan nästan hela Nyårsafton åt att putsa och feja och dammsuga på ställen där jag tidigare inte kommit åt. En matta kom fram på golvet och en stol kom ner från vinden. Kristallpjäserna på toalettbordet putsades av och blommor, istället för böcker, sattes i fönsterna. Och vips så blev sovrummet lite mer mitt eget igen. 

Jag misstänker att de små liven någon gång även härefter kommer att komma smygande någon natt eller två men faktum kvarstår - vi har fått vårt sovrum tillbaka. Och missförstå mig inte nu - det har varit vårat eget val att lyssna på barnen och deras behov av närhet på natten och vi har trivts med det. Inte desto mindre är det mysigt att få ställa fram sina egna saker och få lite mer plats igen, så det så.

Sovrummet i dess nya skepnad!

Ett överkast från Indiska som legat nerpackat i närmare 16 år...

Min pappas gamla karmstol har fått komma ner från vinden.

...Och titta här! Här sitter hon, min skyddsängel som en kär gammal vän gjort en gång för massor av år sedan. Hon (dockan, inte min väninna) har hamnat i katternas klor ett par gånger och mist lite av sina vingar men pryder bra sin plats ändå. Asken som står bredvid har jag fått av samma väninna en gång. Minns du det, Gunilla? Den är blekt av sol och tidens tand men fortfarande väldigt fin, tycker jag!

Lite blommor är aldrig fel!

Jag är väldigt förtjust i mitt toalettbord och sängarna jag ärvt efter min mormor.

För att inte tala om kristallprylarna som hör till själva toalettbordet. 

Mitt lilla hörn här på jorden!

God Fortsättning säger jag och undrar vad mer för överraskningar detta nya år kommer att ge mig.

December!

Häromdagen var jag en god hustru och mor, vill jag lova. Närmare bestämt i tisdags då vi firade in den 1:a december med tända ljus, glögg, nybakade pepparkakor (nåja, dem bakade vi i lördags men ändå...) och mögelost. Allt klappat och klart till barnen kom hem från skola och dagis. Barnens adventsklappar sitter på grenen, inslagna och klara att öppnas en i taget ända fram till jul med början av lilla H. De verkar ganska nöjda med arrangemanget och på kvällen tittade vi med stor förväntan på årets adventskalender. Vad vi tyckte om den kan vi vidareutveckla i ett annat inlägg kanske... 

Stjärneljus i vårt hus, tindra och glimma!

Stora S har påtat en tomtemössa.

Och här hänger adventsklapparna på rad i väntan på små fingrar att öppnas. En gren kan man ha till mycket och jag tycker att det blev riktigt fint, jag.

Glögg och pepparkakor.

Alltihop uppdukat på nya bordet som vi inhandlat på loppis i Landskrona för ett par veckor sedan. Jag är sååå nöjd och det är sååå fint. 

Fin advent önskar jag er!

Tygtryck!

I dag har jag provat något jag inte gjort sedan jag var barn och när jag var barn använde jag en potatis. 

Min mamma var en pysslig själ och min pysselmentor. Hon köpte hem Panduro-pyssel från en liten affär på en av min barndoms stads bakgator. To-Do var det fyndiga namnet på butiken och jag vill minnas att det var ett par av min pappas vänner som startade upp den en gång i tiden. De var återförsäljare av allehanda pyssel och grejs och än idag har jag kvar ett par tygtomtar som jag förfärdigade med hjälp av mamma och material från denna lilla affär. Tyvärr finns den inte längre. Butiken alltså. Tomtarna jag gjorde hänger i barnens fönster varje jul.

Ibland gjorde vi också potatistryck hemma men jag minns inte om vi tryckte på tyg eller papper. När yngsta dottern var riktigt liten gjorde jag några tafatta försök till liknande aktiviteter. Det var ett tag sedan nu och kanske är det dags att ta upp tryckandet med barnen igen. Jag har gjort en bra start i alla fall. 

För någon vecka sedan batikfärgade jag en hel bunt tygbitar. Jag har, efter min farmor, fått åtskilliga gamla lakan med fina monogram och virkade mellanspetsar på. De har länge legat i skåpen och väntat på att jag ska komma på vad jag ska göra med dem. Nu vet jag och nu är jag innerligt glad att jag har sparat på dessa gamla lakan i alla år, ty jag visste att jag en dag skulle få användning för dem, jodå minsann. Förhoppningsvis sitter min farmor och farfar uppe i sin himmel och kan se och glädjas åt att deras fina lakan kommer till användning igen, om än på ett helt annat sätt.

På slöjd-Detaljer haver jag inhandlat både batikfärg och lite proffsiga prylar att tillverka tygtrycksstämplar av (lite proffsigare än en potatis kanske) och Hej! vad kul det var. En gång i tiden har jag provat på både linoleumtryck och t.o.m. koppartryck och det här är ju i princip samma sak (fast betydligt enklare än koppartryck, det vill jag lova...). 

Först en liten skiss över det tänkta motivet.

Sedan gäller det att tänka rätt när man ska skära ut.

Ser ni så fint litet verktyg jag kostat på mig för 79 riksdaler. Fem olika knivar i varierande storlek, ett handtag och en liten förvaringsask. Väldigt nimt och praktiskt.

Och så lite textilfärger.

Åsså är det bara att sätta igång! Kul!

Dutt, dutt!

Kolla! Visst blir det fint!

Det blev ett par fjädrar också.

Det här blir snyggt!

Att batikfärga tyg var kanske inte riktigt min grej. Det är slabbigt och bökigt och det blir en himla massa sköljande. Men tryckningen däremot var betydligt mer min grej och eftersom tryck blir liiite roligare på ett batikfärgat tyg så får jag nog dra igång en omgång batikfrägning till vad det lider. 

Nu ska jag bara lista ut vad jag skall göra med alla tyger...

När en mamma ska vila!

En tidig kväll efter kvällsmaten uttryckte jag en önskan om att gå och vila, fullständigt utschasad. Sagt och gjort! Jag valde att lägga mig i sonens säng i de äldsta barnens gemensamma rum (dumt kan man ju tycka så här i efterhand). Det var fint väder och barnen var ute och lekte. Perfekt! I ungefär 30 sekunder låg jag där och vilade och njöt av lugnet och ensamheten innan alla barnen (helt osannolikt - de var ju ute och lekte alldeles nyss...) stormar in i rummet. Jag ligger kvar, gör mig osynlig och låtsas som ingenting. Mellan O förstår någonstans att jag fösröker vila och hämtar till slut sin nalle Bosse. "Du ska få ha den här", säger han. "Bosse är jättebra när man ska somna". Gulligt och omtänksam, javisst! Men nu hjälper inte det så mycket när man dessutom har en femåring som klättrar runt på en med mantrat: "Mamma du sover inte mamma du sover inte mamma du sover inte mamma du sover inte... Nu har du inte somnat..."

Typ lite så...!

Det här med bilder på Instagram...

Jag blev lite full i skratt för samtidigt som jag skrev det här inlägget såg jag att Aftonbladet gjort ett inlägg/reportage på samma ämne. Håll tillgodo!

Som en del av er vet finns jag ju på Instagram under namnet @rikaulricha. När jag startade kontot förra sommaren upptäckte jag hur vansinnigt kul jag tycker att det är att fotografera och då företrädesvis sådant jag gjort själv, d.v.s. allt jag stickar och virkar (och det är ju inte så lite det). 

Ibland tar jag bilder ovanpå vårt soffbord, ibland på vårt svart-vit-rutiga hallgolv, ibland på golvet i vardagsrummet och då och då på altangolvet ute. Men det absolut bästa stället att ta bilder i det här huset är i barnens rum. Därinne är ljuset perfekt även den mest mulna dag (nåja, kanske inte riktigt men ändå...). Titt som tätt flyttar jag med mig det som skall fotograferas in dit och ofta är det där jag håller hus när jag fotograferar. Golvet därinne fungerar perfekt som grund (om man inte vill lägga ut något annat på golvet som bakgrund, det är ändå mest ljuset jag vill åt) till de flesta alster och själva rummet ser man ju inte så mycket av. 

Så här kan en Instagrambild se ut t.ex.

Men tar man ett par steg bakåt ser det ut så här...

Ja, där har ni min "fotostudio"...

Växtfärgad sjal!

Vi var på en vikingamarknad i somras. Där hittade dottern S och jag finfina garner. Bl.a. ett nystan lacegarn, växtfärgat med enris och björklöv (precis sådan där växtfärgning som jag så gärna skulle vilja lära mig, ni vet). Kunde inte motstå... Garnet var jättefint och jag gillar verkligen färgen men det var svårstickat så in i norden. Det var verkligen ett ullgarn som heter duga med allt ullfett kvar (verkade det som) vilket gjorde det klistrigt och fettigt och det fastnade i fingrarna när man stickade (van och bortskämd som man är med industritillverkade garner som glider lätt mellan fingrarna). Jag märkte dock att jag vande mig ganska snart och efter ett tag gick det riktigt bra. 

Mönstret är ett Dropsmönster (161-12) men jag var tvungen att göra en annan avslutning eftersom jag starkt misstänkte att garnet inte skulle räcka. Lite av en thriller då detta var det enda garnnystanet som fanns... Ska det räcka, ska det räcka?  Jag hade en meter garn tillgodo när sjalen var avmaskad. Pjuh! Tur som en tokig! 

Jag blev lite orolig i början för det här ser ju inte så mycket ut för världen. 

Men det tog sig ganska snart!

...och den växte...

...växte...

...och växte.

Till slut blev den klar som ni ser. Blockad och färdig att använda.

Och färger är ju alltid svårt att återge när man fotar vid olika tillfällen. Det närmaste man kommer är bilden tagen på det grå altangolvet. Ganska mustigt senapsgul. Snyggt!

Man skulle kunna ha den som gardin också.

Hej hösten!

Minnen efter mamma!

Det är nu snart två och ett halvt år sedan min mamma gick bort. Det känns väldigt konstigt att saknaden är så stor men att tiden ändå gått så fort. Även om kontakten oss emellan var ganska bristfällig hennes sista år så tänker jag mycket på henne. Det finns fortfarande så mycket jag vill visa henne. Inte minst mina handarbetade alster. Jag vet hur mycket hon skulle ha uppskattat dem.

Då och då dyker det upp små saker här hemma  som sparats från min mammas barndom och det gör mig så glad när jag hittar dem. Hennes första par skor, hennes ballerinaskor hon hade som femåring, små tygpåsar hon sytt i slöjden. Få men fina saker väl värda att spara på och att minnas till. Det är svårt att tänka sig att detta är saker som hon faktiskt har haft en gång i tiden, som hon tillverkat, att min mamma har varit ett litet barn. 

De här tygpåsarna tycker jag är helt fantastiska. Så fint tyg och med sådan möda min mamma broderat på dem. Jag undrar vad hon hade i dem, vad hon använde dem till?

1947 står det broderat på den här. Då var min mamma nio år. 

Och kolla här! Min mammas ballerinaskor. Riktiga tåspetsskor och hon var bara fem år. Jag minns själv när jag var fem år och mamma tog med mig på min första balettlektion. Det blev en besvikelse vill jag lova. Det var inga tåspetsskor här inte utan typ sock-i-plast... Ni kan ju tänka er. Det blev ingen balettdansös av mig (och inte av min mamma heller för den delen).

Här är min mammas första skor. En av dem har man låtit försilvra minsann. Tjusigt! Jag minns så väl den försilvrade skon när jag var liten och den stod i bokhyllan i vardagsrummet (ni vet det där rummet som hette "vardagsrum" men som var så fint att man inte fick gå in där till vardags utan bara till fest...) Jag kunde inte låta bli att pilla lite på skon då och då men - aja baja - det fick man inte göra. Nu står den hemma hos mig så nu kan jag pilla på skon hur mycket jag vill. 

När vi rensat på vinden dök det här gamla fotot upp också. Det är ett bröllopsfoto av min mormor och morfar. De gifte sig 1931, kan ni tänka. Kolla in mormors släp. Fantastiskt vackert! För att inte tala om brudbuketten. Den var inte så liten den, inte.

Det här är också ett par av mammas gamla skor. Lite mjukare och kanske inte tänkta att gå i, vad vet jag. Söta är de i alla fall och fint att tänka på att min mamma faktiskt burit dem en gång för massor av år sedan, när hon var ett litet barn.

Jag har färgat garn!

...och det var ju skitkul! Nej, jag har inte varit överambitiös och växtfärgat garnerna, även om jag önskar att så vore. Att lära mig växtfärga står nämligen på att-lära-mig-önskelistan. Nej, de här garnerna har jag färgat med färdigköpta syrafärger köpta hos Färgkraft. I smyg har jag alltid tyckt att det där med "färdiga" färger har varit lite fusk, inte tillräckligt mycket sport. Växtfärgning har ändå smällt lite högre - har jag lite högfärdigt tyckt men nu har jag testat "fuskfärgning" (vilket inte alls är så fuskigt) och det var ju jättekul. 

Jag köpte ett startpaket med grundfärgerna rött, gult och blått. Sedan kan man ju blanda lite hur-som-helst (nåja, lite koll får man ju ha). Jag gick faktiskt efter en färgblandningskarta och började att färga garnet i mitten på bild. I efterbadet fanns det kvar en hel del färg och i det färgade jag det ljusare garnet. Läckert! Till sist provade jag att flamfärga med grönt och rostrött och resultatet blev minst sagt spännande. Vansinnigt roligt! Till flamfärgningen använde jag lite mindre vatten i grytan och hällde/stänkte i färgerna lite hipp som happ och så fick det ligga ifred och "puttra" i tjugo minuter. 

Nu har jag bara ett litet delikat problem kvar - vad gör man med tre garnnystan i olika färger som vardera väger 1 hg...? Jag menar, vart och ett för sig räcker inte så långt. 

 

Den här bilden hamnade ute i kanten och det går inte att få den centrerad. Det struntar jag i! Jag ids inte fixa till det för om jag försöker kommer hela inlägget troligtvis att försvinna (datorer gillar inte mig...). Så det får vara som det är :-)

Ser ni förresten uppe i högra hörnet - våra vindruvor som börjar bli mogna. I år har vi fått massor av klasar men tyvärr har de flesta fått mjöldagg. Typiskt! Nå, en och annan druva ska vi nog kunna smaka ändå.

De här två får nog bli en sjal i alla fall (inte för att jag skulle behöva en sjal till men...). En randig historia. Jag har en idé i huvudet... Den som har tålamod får se.

Vad det kan bli av det flamfärgade garnet har jag ingen aning om. En stickig mössa kanske...