Sommaren 2014

Sommaren 2014 blev en bra sommar. Toppenväder och en toppensemester. Aldrig har en semester varit så välkommen som just den här. Jag tror, helt krasst, att den räddade mig från en sjukskrivning. Vi har tagit det lugnt och inte flängt hit och dit utan varit mycket hemma. Den äkta mannen har byggt och byggt och byggt och nu har vi den mest fantastiska altanen med plats för många aktiviteter. Med plats för två hängmattor och med plats för en hängstol. Med plats för grill och med plats för en pool. Med plats för många att umgås. Och det är väl det som är det bästa med vår nya altan - alla vänner som får plats och som kommer och förgyller den med sin närvaro. 

Emellertid kommer det inga bilder på altanen i bloggen just nu. Trots allt är det lite detaljer kvar som inte hunnits med. Men nästa sommar - då... Så istället följer här lite andra sommarbilder från sommaren 2014. 

Håll till godo!

Massor av allehanda bär. 

Så lite saft har det ju blivit!

Trots allt har vi åkt på en och annan utflykt. Helt kravlöst.

Jag har tagit mig tid till att sticka i lugn och ro.

Havet!

Och alla snäckor vi plockat!

Lek i trädgården!

Solrosor!

Och nu, i slutet av sommaren, har vi kommit fram till vindruvorna.

I år räcker de till att ta in och äta av i största allmänhet. Men så som den har växt i år kommer det nästa år att svämma över av vindruvor (hoppas vi) och då kanske "vinbryggeriet" (vad heter det egentligen) kommer igång på Mossen igen. Till dess får vi nog inventera alla gamla flaskor av hemkört vin vi redan har i källaren. Det kan bli spännande!

Nu säger jag:

Hej September!

KAL = knit along

Jag är med i min allra första KAL. Tänka sig! Denna förkortning har jag sett en massa gånger men aldrig förstått - förrän nu. Och nu är jag själv igång med min allra första KAL. Tänka sig! Knit along! Det vill säga att man stickar tillsammans med en massa andra stickare/stickerskor på ett gemensamt valt projekt. Var och en stickar på sitt eget förstås och man gör det över nätet. In cyberspace! I det här fallet över Facebook. Så kan man följa varandra, tipsa varandra, visa varandra och fråga varandra när man kör fast, t.ex. Det som skall stickas den här gången är en kofta, en Pergola (länk till Ravelry-mönster) designad av Maria Magnusson. 

Här nedan ser ni mitt påbörjade projekt. Garnet jag stickar i är Drops Muskat som egentligen är för grovt enligt mönstret. Det tror jag att jag löst genom att gå ner en storlek i själva mönstret och kanske får jag hoppa över en och annan mönsterrapport (eehh...). Det kanske går bra (väljer jag att tro) eller så går det rent åt hel...te. Det återstår att se hur skicklig jag är (Hm).

Och jag ska säga att det är då rakt ingen social stickning detta. Inte för mig i alla fall och dum är jag som envisas med att sticka på den med tre barn, en äkta make, tre katter och två marsvin närvarande. Det är som gjort för allehanda småfel (och större med för den delen...). Men det är ju inte de tre barnens fel eller den äkta makens fel eller katternas fel och verkligen inte marsvinens fel. De sitter ju bara i sin bur så dem kan jag faktiskt inte alls skylla på. De åkte med av bara farten. Vad de andra beträffar vill de ju faktiskt bara umgås med mig, prata med mig och krama mig och det är ju underbart. Det är jag som måste lära mig att ta fram dylika stickningar under total ensamhet och harmoni (vilket innebär att den här koftan kanske inte blir färdig i brådrasket precis...).

Någon gång emellanåt smiter jag ut på nya altanen med en kopp kaffe. Då följer oftast en stickning med. Den här gången blev det just Pergolan.

Spetsar och gamla handdukar!

Spetsar och gamla handdukar. Vad kan man göra med dem? Jag tänkte sy en duk (eller flera).

Handdukarna har varit min mammas. Fina handbroderade handdukar som jag inte riktigt velat använda som just handdukar. De har legat nerpackade i väntan på ett nytt liv och häromdagen kom jag på det. I mina gömmor har jag också en rulle med knypplad spets. En del av den har jag redan använt på några kuddöverdrag men det är en hel del kvar av den. 

Nu har handdukarna åkt i tvätten och hängts upp på tork. Så fort tiden tillåter skall jag sätta mig med nål och tråd och se vad jag kan få ihop. Fortsättning följer... Till dess - njut av bilderna. Visst gjorde de vackra ting förr!

Ännu en kofta

Nu är jag igång igen med ännu en uppifrån-och-ner-kofta. Garnet var ett impulsköp från Garnkorgen när jag egentligen skulle ha något annat... Jag vet ju att det alltid är svårt det där med färger när man köper över nätet men beskrivningen "hallonröd" kändes ju ändå rätt säker, tänkte jag. Den såg ju dessutom hallonröd ut på bilden. Definitionen vilken färg hallon har är uppenbarligen en smaksak och kan nog tolkas ganska fritt erfor jag när paketet med garnet kom. Det var inte hallonrött och det var inte heller varmt vinröd som bilderna här nedanför visar. En mycket svåråtergiven färg således. Den är en mer kall hallonvinröd...?! Eh, var det någon som förstod den beskrivningen? Nåja, garnet var köpt och hamnade i fy-lådan ett tag. Jag funderade och funderade och så - det får bli en uppifrån-och-ner-kofta till. 

Garnet kom i härvor så jag pillade fram min garnvinda och min nystvinda och skulle sätta igång. Men hujeda mig sådant trassel. Det tog mig gott och väl en timme (och hundrafemtiosju svordomar) innan jag lyckats nysta upp ett nystan av den hemska trassliga härvan. Dessutom var det stickigt (vad trodde jag när jag köpte ett ullgarn..) Det börjar ju lysande - fel färg, trassligt och till på köpet stickigt. Sedan visar det väl sig att garnet inte räcker till en färdig kofta heller. Suck! 

Härnedan ser ni i alla fall en liten början av koftan. Om garnet räcker (och mitt tålamod) så skall det nog bli en ganska fin kofta.

Flätor och mosstickning blir fint ihop!

Lavendel

På jobbet växer det sådana här - lavendel. I massor! Lavandula angustifolia. Strax innan semestern, strax innan blommorna slog ut, plockade jag mig en bukett som jag sedan delade upp i mindre buketter.

Dessa lät jag sedan hänga på tork ett tag.

Men hjälp av små, små händer repade jag sedan av alla blommor och då doftade det ljuvligt av lavendel i hela huset.

Nu har jag lagt blommorna i en burk med lock i väntan på att jag ska sy små lavendelpåsar att fylla. Sedan får påsarna bo bland vår lakan och handdukar. :-)! Till hösten och vintern kan vi sedan njuta sommarens doft och till nästa år hoppas jag att jag har lavendel här hemma i min egen trädgård.

En skål med snäckor, en skål med minnen!

En skål full av snäckor! En skål full av hav! En skål full av barndom!

Den här sommaren har varit fantastisk. Fantastisk på många sätt. Vi har inte gjort några flådiga resor, varken utomlands eller hemma i Sverige i år. Inte för att vi brukar göra några flådiga resor i största allmänhet och verkligen inte några resor utomlands i synnerhet. Vi brukar åka på en liten bilsemester under ett par veckor och bo på vandrarhem och B&B och besöka diverse sevärdheter runtom i Sverige men i år bestämde vi oss för att faktiskt stanna hemma (förutom att vi faktiskt tog en sväng upp till Vimmerby och Astrid Lindgrens Värld). Men förutom det har det blivit en stanna-hemma-och-bygga-på-altanen-semester. Det har gått utmärkt bra! Förutom att bygga en himla massa på nämnda altan har vi också gjort en del kortare dagsutflykter och med tanke på hur varmt det varit har utflykterna varit tämligen frekventa ner till havet och stranden. Inte för att vi bor precis vid havet men tillräckligt nära (1-2 mil) för att det skall bli mer eller mindre vardagsmat för våra barn.

Annat var det när jag var liten, för när jag var liten bodde jag i mörkaste Småland, långt från böljande hav och vita stränder. Men en gång om året (minns jag det som) åkte vi till Halmstad och Tylösand (?) och dess vita sandstränder. Det mesta av sommarlovet tillbringade vi annars i sommarstugan i Dalarna, så tiden var knapp när vi väl var hemma i Småland och på humant avstånd från havet, stranden och Halmstad. Då gällde det att det var fint väder den där enda dagen då vi skulle åka till Havet. Pappa (Hej pappa!) tittade och lyssnade på alla väderleksrapporter han kom åt för att pricka in den rätta dagen och det rätta vädret att åka till Havet på. Ibland hade vi lite otur och skymtade mörka moln vid horisonten. Då satt vi alla i bilen och funderade på exakt vilket väderstreck dessa mörka moln befann sig i och om vi kanske skulle klara oss trots allt. Vad jag minns blev vädret alltid bra till slut den där enda sommardagen vid Havet, där vi låg mellan sanddynerna och mamma alltid oroade sig för undervattensströmmar och att mina bröder alltid simmade för långt ut och där jag alltid gick utmed strandkanten och samlade snäckor. Snäckor som jag sedan tog hem i en liten påse och sparade i mitt rum, tog fram emellanåt och vände och vred på och mindes dagen då vi alla åkte till Havet. 

Mina barn har också samlat snäckor, musslor och stenar. Nu ligger de och är fina i en fin skål helt opretentiöst. Så småningom, när hösten ruvar runt husknuten, ska vi ta fram dem och pyssla något fint av dem. Åtminstone är det min ambition...  

Orkidéer

Det är bra med breda fönsterbräden när orkidéerna går bananas och spretar åt alla håll. Inte vet jag hur de gör hos "orkidéuppfödarna" när de tuktar de stackars stänglarna vid en rak pinne. När de har bott hemma hos oss ett tag och blommar om och om igen ser de oftast ut så här. Lite wild and crazy! Men det är faktiskt finare, tycker i alla fall jag :-)

Ett experiment på fri hand

Här är den! Min allra första uppifrån-och-ner-kofta, fritt improviserat på fri hand efter ett "tänk" från Visa-Lisa som ni kan se här. Inte så tokig om jag får säga det själv. Några småfel har det blivit men inte så det stör. Man lär sig.

Garnet är Drops Bomull-Lin-blandning. Det blev liggandes efter att jag skulle sticka en tröja efter ett Drops-mönster. Jag började sticka efter mönstret och stickade och stickade och stickade... utan att kolla efter så noga. Då, när jag nästan var färdig, upptäckte jag att tröjan på något lustigt sätt blivit alldeles för stor. Antingen hade jag stickat på tok för löst eller stickat på fel storlek eller, eller... ja, inte vet jag. Fel blev det i alla fall, vilket fick mig att drastiskt repa upp alltihopa, lägga undan garnet längst in i ett hörn och låtsas som att det aldrig existerat. Hrumpf!

Men så! Häromveckan började jag googla lite och fann Visa-Lisas "tänk" angående uppifrån-och-ner-tröjor/koftor och tänkte att "vad kan jag förlora". Måste testa! Letade upp garnet igen och satte igång. Detta är resultatet och jag är nog ganska nöjd själv. Så nöjd att jag gett mig i kast med ännu en kofta. Mer om det i ett annat inlägg. Den är ännu på "fifilurarstadiet"! :-) Fortsättning följer!

Ut i cyberrymden!

Jag minns mina allra första stapplande steg ut i cyberrymden för många år sedan. Jag är verkligen inte den som är först med saker och ting. Seg i starten vill jag lova, så jag skaffade (efter mycket om och men) Facebook först 2007. Då hade ju folk runtomkring varit med i flera år, gud bevars. Efter att jag skaffade det där facebook-kontot tog det mig ytterligare två år innan jag ens brydde mig om att använda mig av det. Sedan kom jag igång lite smått. Det trillade in lite vänförfrågningar och jag fick några "gilla" och några kommentarer. Idag, flera år senare har jag fortfarande förhållandevis få Facebookvänner och speciellt många "gilla" eller kommentarer får jag inte heller (om man nu skall jämföra sig med "alla andra" och det ska man ju inte...). Gott så! Visst hade det varit roligt om jag hade fått mer uppmärksamhet och för en stund fått känna mig lite populär, inbillar jag mig. Men då blir det också lätt att gripas av hybris, inbillar jag mig. Jakten på "gilla" och kommentarer kan lätt ta överhand, inbillar jag mig Jag är nog bra och omtyckt som jag är ändå, inbillar jag mig. Livet handlar ju om så mycket mer än så :-).

Så gick det ytterligare några år. Mitt nästa steg ut i cyberrymden tog jag så sent som i vintras, då jag började blogga - flera år efter alla andra, så klart. Ja, vad ska man säga. Den här bloggen har inte speciellt många läsare och vissa dagar är sidvisningarna ebarmeligt få. Jag är glad om siffran visar på 10 eller fler. Ofta är det bara tre-fyra. Ja, det är den krassa sanningen. Men jag tycker det är kul att skriva, kul att ta bilder, kul att visa upp vad jag åstadkommit. Och ni som ändå hittat hit är så hjärtligt välkomna. Det är lätt att bli präktig och påstå att jag "bara skriver för min egen skull". Att jag inte skulle bry mig om hur många som läser. Men det är ljug och lögn och stämmer inte alls. Om jag hade skrivit för min egen skull hade jag skrivit en sluten dagbok, bara ämnad för mig själv att läsa. Men jag skriver ju faktiskt en öppen blogg - för att jag vill att någon skall läsa. Det är kul att skriva och det är ännu roligare om någon dessutom har behållning av det så tack alla ni som ändå tittar in här då och då och ibland. Det gör mig glad! Jätteglad! Bättre människa än så är jag inte.

Och nu kära vänner, hör och häpna, har jag tagit ytterligare ett stapplande osäkert steg ut i cyberrymden - jag har skaffat mig ett Instagram-konto. Är det inte fantastiskt och helt tokigt! Väl där inne förstår jag ju att jag är sist igen. Folk har instagrammat i flera år redan. Haha! Nåja, nu är det min tur i alla fall och det är ju roligt. Roligt så det förslår. Så om någon av er har ett Instagram-konto och vill titta in där också, så heter jag rikaulricha. Varmt välkomna till mitt Instagram! :-)

Lilla H har plockat blommor med så små skaft att de inte gick att sätta dem i vas. Men vad gör det när man kan lägga dem i en vacker skål :-)

KattMaja Gräddnos!

Här har vi henne, KattMaja Gräddnos...

...som är mamma till de här två morrhopporna.

Vi undrar vem som kan vara pappan då det inte finns några som helst likheter mellan kattungarna och mamman. Maja är grå och vit, kattungarna köldpaddsfärgade (ja, det ser ni ju själva...). Tre blev korthåriga men lilla Ruff fick en lurvig päls och en svans som är lika bred som henne själv. 

Nu börjar de bli stora, kattungarna. Om ett par månader, drygt, blir de ett år. Då, förra hösten, blev Majas mage bara tjockare och tjockare och plötsligt en dag var hon smal igen och inte visste vi var hon hade lagt ungarna. Olyckskorpar sade till oss att kattungar som föds på hösten minsann sällan klarade sig. Så fel de hade! Efter fyra veckor hittade vi fyra kattungar i en jaktstuga en liten bit bort från vårt hus. Maja hade tagit så väl hand om dem. Efter ytterligare en vecka flyttade hon hem dem till oss. Hon lyckades peta in dem genom kattluckan alla fyra och sedan travade hela lilla kattfamiljen rakt genom hallen och in i köket till maten. 

Självklart! Vad har en katt annars en familj till ;-)

Loppis igen!

Vi har haft barnvakt (vilket är tämligen sällsynt) ett par dagar och vad passar då bättre att göra än att gå på loppis. Tillsammans med min man den här gången och kanske inte så rafflande som förra gången jag var på loppis och övertalade min väninna att köpa några snygga skor. Den här gången var det min tur att hitta skor. Kolla!

Och när skall jag använda dem? Några förslag? Nå, de kostade mig 35 riksdaler så de kan få stå framme bara för att de är så snygga. Vem behöver använda det man köper...?

Och titta här - här är jag minsann! Här är jag i min nya hatt! Ännu ett loppisfynd. Jag tycker hattar är fantastiskt snyggt men hittar sällan någon som passar mig. Varken i modell eller storlek. I synnerhet inte i storlek eftersom jag har ett minihuvud. "One size fit all" är en stor lögn. När jag ska köpa solglasögon får jag kolla barnsortimentet och det känns ju inte så inspirerande. Musse Pigg och rosa blommor i all ära men det är kanske inte riktigt vad jag skulle vilja pryda mitt face med. Men för att återgå till hattar blev jag mycket nöjd med den här. Så nöjd att den lilla linslusen i mig kröp fram och jag bad min äkta hälft att fotografera mig.

Här kommer en hattbild till!

Sedan hamnade vi hos Flickorna Lundgren på Skäret. Här har jag varit en gång tidigare för en sisådär 20-25 år sedan. Nu var det dags igen. Vi kom lagom till lunchtid och passade på att unna oss en riktktigt god lunch.

Och nämen titta här - här är jag igen! Ser ni att jag har mitt förra loppisfynd på mig (kjolen) och den uppmärksamme ser också att jag har min första Taygete-sjal på mig också, som jag blev klar med för ett tag sedan. Passar finfint ihop!

Sedan såg vi en sådan här också. Observera räven som vilar ovanpå suffleten...

Sist men inte minst ångrar jag att jag inte köpte de här. De ser kanske inte så mycket ut på bilden men jag lovar att de var jättefina i verkligeheten. Men vi haaar ju (jodå, det har vi...) ingen plats, suck!