Att övervinna rädslan!

Idag har Stora S övervunnit en stor rädsla och motvilja och framför allt sig själv. Jag är så stolt över henne och jag hoppas att hon är stolt över sig själv. 

Det började i tisdags då vi fick ett brev hem från hennes nya lärare (ja, de har bytt lärare mitt i terminen - helt tokigt) att S låg lågt i "avkodning och behöver höjas". Jaha! "Avkodning"? Det senare betyder helt enkelt att hon läser för långsamt och behöver gå till en specialpedagog. Gott och väl. Inget konstigt i det - förutom att brevet inte riktig höll en trevlig ton. Pang på bara i ganska hårda ord. "Oj, oj," tänkte jag. "Detta bådar inte gott." Nåväl, jag nämnde detta med specialpedagog för S och jag såg genast det mörka ångestmolnet ovanför hennes huvud och den panikslagna blicken i hennes ögon. Oj! Detta var viss väldigt jobbigt. 

Hursomhelst, jag skrev tillbaka till "nya fröken" och frågade om det fanns någon chans att jag fick vara med Stora S när hon skulle gå till specialpedagogen och förklarade S's stora motvilja mot detta. Dagen efter stötte jag på "nya fröken" och hade ett mycket fint och förstående samtal med henne om problemet. Jätteskönt (tur att hon kunde uttrycka sig bättre och vänligare i tal än i skrift)! Jag hann också prata med fröken specialpedagog och det gick utmärkt att jag var med. Också jätteskönt!

Frid och fröjd och fixat - trodde jag... Men därefter följde två dagar av ångest och elände hos min stackars, stackars ångestfyllda dotter. Och jag pratade och pratade, lät saken vila, pratade igen, bekräftade hennes oro på alla sätt och verkligen försökte att hjälpa henne på alla sätt jag kunde. Natten till idag (dagen då hon hade sin tid hos specialpedagogen) har hon knappt sovit något alls. I morse ville hon inte ens gå upp ur sängen. Stackars, stackars barn! Till slut kände jag mig nödgad att skriva ett brev till "nya fröken" på morgonkvisten och förklarade att jag inte tror att detta är rätt väg att gå, att mer eller mindre tvinga S att gå till specialpedagogen när hon känner sådan oro. Jag skrev dock att vi skulle komma till utsatt tid och så fick vi se hur situationen utvecklades. Då, precis då, när jag fått iväg mejlet till "nya fröken", var det som om en dimma skingrades runt min dotter, som glad i hågen till slut hade stigit upp, gjort i ordning sin frukost och kvittrade glatt som vanligt i köket. Och där stod jag och hade precis skickat iväg ett dyster brev...

Hursomhelst åkte vi till skolan, gick tillsammans till specialpedagogen, Stora S läste de bokstäver och ord hon skulle läsa, hon fick sätta ett klistermärke på sitt kort, vi gick därifrån och allt var frid och fröjd (på riktigt denna gång). :-D

Stora S har än en gång bevisat hur fantastisk hon är, hur modigt hon ändå utsätter sig och genomgår det hon finner så svårt och skrämmande. Och ännu en gång har hon kommit ut på andra sidan, triumferande, segrande och starkare. Jag är så stolt över att få vara denna lillstora tjejs mamma. Hon är värd så mycket kärlek!