Det här med mat och barn är provocerande har jag märkt. Jag kan i alla fall bli otroligt provocerad. Häromveckan diskuterades "smaka-på-maten"s vara eller icke vara vid lunch på jobbet. Här hemma är ingen tvingad att smaka. Vi propsar inte ens på det. Vi säger på sin höjd att det kan vara bra att smaka på maten för det kan ju hända att man missar något som faktiskt är gott. Sedan låter vi saken bero och lämnar ämnet (tjat mår ingen bra av).
Diskussionen på jobbet gick vidare och jag nämnde att vi har en son som inte äter kyckling, inte äter fisk, inte äter kött (förutom malet kött), inte äter ost o.s.v. Blickarna vändes i fasa mot mig och någon utbrast: "Men står ni verkligen och lagar två rätter eller hur gööör ni?" Som om det vore ett stort problem. Nej, vi lagar sällan två helt olika sorters rätter men ja, det händer i enstaka fall. Däremot steker vi gärna på någon vegobiff, basilikapuck, kalkonschnitzelbiff eller liknande, istället för bacon, lax, kyckling eller vad det nu kan vara vår son inte äter. Lätt som en plätt! För om vi (resten av familjen) bestämmer oss för att äta något som vi vet att vederbörande (i det här fallet sonen) tycker är vidrigt äckligt, så ser vi såklart till att han får något annat. Vem gagnar det att tvinga någon att äta något som denne inte vill ha, eller för den delen låta någon sitta hungrig bara för att.
Och nej, vi har heller aldrig propsat på att man måste äta upp, inte ens när det vankas efterrätt eller godis efter maten (själv "sparar" jag alltid ett litet hörn i magsäcken om jag vet att vi ska äta fredagsmys eller liknande efteråt. Man är väl inte dum ;-)). Lite släpphänt och slappt kan tyckas. Men å andra sidan har vi tre barn (utan inbördes rangordning) som ber om ost och kex till fredagsmys, gärna äter oliver, äääälskar kapris (en burk tar nästan slut på en enda lunch), tycker att sallad är det bästa som finns, gärna gnager på en bit vitkål, frossar i bönor, linser och kikärtor (kikärtssoppa och kikärtsbiffar är toppen). De har heller inga problem att ute i naturen smaka både kirskål, ätbara violer, rötter, myror och annat som finns att tillgå :-D Så nyfikenheten är det ju inget fel på och därför känns det i vår familj ganska onödigt att propsa på att "man måste smaka" på maten.
Med detta inlägg vill jag inte moralisera över hur man bör göra eller skall göra eller borde göra. Men så här gör vi och jag märker att det till viss del är ganska provocerande. Själv tycker jag att det funkar alldeles utmärkt (för oss)!
Jag tycker att det låter som att ni hanterar det alldeles utmärkt! Låter bli att överdramatisera att någon inte vill äta somliga saker vissa perioder (sånt kan ändra sig hux flux - det som varit omöjligt kan plötsligt gå hur bra som helst), och fixar alternativ som känns rimliga för er att ordna till. Tids nog blir han intresserad av att vidga smakfältet, och kan då göra det utan att känna att han "förlorat slaget" - eftersom det aldrig har pågått något krig...
SvaraRaderaOm vi har någon mat som vår unge man inte gillar, brukar han ändå få en liten liten pyttebit av det på tallriken, utan krav på att han ska äta upp det. Ofta smakar han lite på det då, och gillar han det fortfarande inte slipper han den. Då och då upptäcker han att han ändrat sig, att det blivit mer okej, eller rent av gott.
Tilläggas ska att den unge mannen äter det allra mesta - men fortfarande inte linser, bönor och kikärtor... :-)
Nä, jag känner verkligen ingen prestige i att våra barn "äter allt" eller minsann äter ditten och datten. De äter vad de äter och växer som de ska. Jag är själv ganska petig med maten och äter då rakt inte vad som helst ;-) Jag har förresten aldrig i hela mitt liv smakat på ärtsoppa. Det ser ut som något som varit nere i magen och vänt igen och det luktar inget vidare heller. Jag är helt övertygad om att det smakar som pesten så smaka gör jag INTE. Vem är då jag att propsa på att mina barn ska smaka?
RaderaSmidigast hade det ju förstås varit om alla ätit allt men nu ser det ju inte ut så.
Kul att du kommentarsspamar min blogg förresten. Då blir jag så glad :-D!