Kloka ord!

Jag gillar att pynta och göra fint och trixa och fixa till det här hemma. Jag gillar att ha det fint omkring mig. Jag gillar att ha det städat. Men jag är inte pedant och jag kommer inte ens i närheten av att ha det hyfsat städat i mer än några timmar eftersom det finns fyra till i den här familjen som inte är lika nogräknade som jag (här lägger jag in en tung och lite bitter Suck!). Alltså har jag, i ren självbevarelsedrift och för att behålla förståndet, lagt ribban lågt vad gäller städning. Jo, det dammsugs och tvättas och diskas och plockas undan varje dag men eftersom jag är tämligen ensam om detta (nja, jag är nog lite orättvis här tvingas jag erkänna, även om det svider) och jag gärna ägnar mig åt andra saker som stickning t. ex., så hinner det liksom aldrig bli sådär tipp topp. Mina interiörbilder är ju gärna "close-ups" så att säga, helt enkelt för att ni inte ska kunna se röran runtomkring. 

Jag har som sagt lagt ribban tämligen lågt men kan ändå, ibland, med jämna mellanrum känna en uppgivenhet och frustration över all röra, dammtussar, prylar, reklam, papperslappar (ungarnas teckningar är fina och jag är glad över deras kreativitet  men var ska man göra av dessa drivor av bilder de producerar?). Då tänker jag på vad min mamma en gång sa vad gäller denna ständiga stress över stök och städ: "Tids nog är barnen stora och du pensionär. Då har du all tid i världen att städa - och så jävla roligt är det inte!"

Klokt!!!