söndag 7 augusti 2016

Underskatta aldrig en 6-åring

Underskatta aldrig en 6-åring! Det har jag bittert fått lära mig. Här kommer en sedelärande liten berättelse. Läs, lär och begrunda.

Jo, så här är det: det händer några (någon) gånger i veckan att jag tar mig en liten joggingtur på den Skånska landsbygden. Jag är långt ifrån någon träningsfreak men vill väl "hålla mig i form" som det heter i folkmun. Det senaste halvåret har stora S börjat följa med någon gång då och då och det funkar ju hur bra som helst. Vi tar det ganska lugnt och blir det för jobbigt så går vi en liten stund. 

Häromdagen var det dags igen och just den här gången såg jag extra mycket fram emot att springa med just stora S eftersom det var lite jag ville diskutera med henne på tu man hand. Som en blixt från en klar himmel står plötsligt lilla råttan H i hallen och deklarerar upprört att hon vill minsann också med hon. Den lilla mamman försöker förgäves neka henne detta på ett så milt men bestämt sätt som möjligt för att undvika vidare utbrott som, i bästa fall skulle försena vår runda och i värsta fall spoliera den helt och hållet. Till slut trodde jag verkligen att vi undvikit stormen och vi kunde ge oss iväg. Stora S och jag börjar gå men efter en stund inser vi att vi inte är ensamma. Bakom oss kommer en liten tjurig, surmulen råtta knatandes i sina sandaler. Jag känner hur jag börjar koka och hur tålamodet tryter och hur den pedagogiska mamman blir lika tjurig och surmulen. Jag försöker återigen tala om för den lilla H att hon inte kommer att orka hela rundan, att hon inte kommer att kunna springa lika fort (nåja, vi är ju egentligen inte så snabba S och jag, men ändå...) och att jag då rakt inte har lust att bära henne hem när hon inte orkar längre. Men nej! Lilla H är envis och mamman sur och så ger jag upp och låter henne hållas. Efter den uppvärmande promenaden på fem minuter är det dags att börja springa. Nu, tänker jag, nu kommer hon att vilja vända och gå hem. Men Lilla råttan H börjar springa. Och som hon springer! Hon springer förbi stora S och mig och springer och springer. Så vilar hon emellanåt och väntar in oss, springer igen, vilar lite och fortsätter sedan att springa hela rundan på 3 km. Jag ser den lilla kroppen med de smala små benen sätta iväg och mitt hjärta vill bara brista. Ilskan är som bortblåst och kärleken till denna lilla envisa 6-åring väller upp inom mig. 

När vi kommer hem och hon konstaterar (och helt utan ett någon tråkig "vad var det jag sa-attityd") att: "Jag klarade det visst mamma!" kan jag bara kapitulera och erkänna att Mamman hade fel. Jättefel! 

Så vad har vi då lärt oss av detta? Jo, underskatta aldrig en envis 6-åring (och inga andra barn eller vuxna heller för den delen).




3 kommentarer:

  1. Hahaha, så rart! Envishet är både väldigt jobbigt och samtidigt väldigt bra! Utan envishet kommer man ju ingenstans : )

    SvaraRadera
  2. Hahaha, så rart! Envishet är både väldigt jobbigt och samtidigt väldigt bra! Utan envishet kommer man ju ingenstans : )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Väldigt rart! Envis och väldigt ödmjuk på samma gång det lilla livet. Önskar jag själv fått behålla min envishet men den "jobbades" väl bort har jag en stark misstanke av. Kram!

      Radera