onsdag 14 maj 2014

Sjuk!

Äldsta dottern och jag har varit sjuka. Ordentligt sjuka. Magsjuka. Urk!

Det började egentligen med Mellan O som en morgon kom in och grät för det kändes som om han skulle kräkas. Det gjorde han också en stund senare. Kräktes alltså. Sedan låg han i soffan hela dagen och ville knapt titta på tv ens (och då är det illa vill jag lova). Framåt kvällen piggnade han till och dagen efter var allt frid och fröjd igen. "Så skönt" tänkte jag efter ytterligare någon dag. "Så skönt att ingen mer blivit sjuk". Det där fick jag ju äta upp med råge. 

Fjärde natten efter Mellan O's sjuka kom äldsta dottern in och sa att hon kräkts. Jag har turen att sova innerst, längst från dörren. Den turen har inte min man som sover närmast dörrren... alltså var det han som först blev väckt av det lilla kräkbarnet och var således först på plats vid kräk-kattastrofen... Golv, lakan, filtar, dörr, leksaker - tja det mesta fick väl saneras. Själv låg jag i sängen och började känna efter. Hm, mådde jag inte lite illa? Hm, mådde jag inte lite mer illa? Hm, mår jag inte lite för jävla illa...? Jojomensan! Resten får ni fantisera ihop själva. Dagen efter (som var en söndag) kändes kroppen som om en pansarvagn kört över den och jag sov mest hela dagen. 

Problemet med att vara sjuk och att vara mamma och att ha hela familjen hemma, är att man aldrig får vara sjuk ifred. Titt som tätt kommer de in, en efter en och vill umgås... &%&¤#?&?'*#??? Jag försöker sova och vara tråkig men det hjälper liksom inte. Efter nio år som mor längtar jag till den dagen jag får vara sjuk ifred! Faktiskt!

Till slut tog den äkta hälften med sig barnen ut (även det sjuka barnet som inte hade drabbats lika hårt som jag). Och jag somnar så gott! Efter en stund vaknar jag igen av att dörren öppnas tyst, tyst. Tyst, tyst smyger någon in i rummet. Tassar, tassar fram till min säng. Jag kisar lite försiktigt för jag vill inte röja att jag är vaken. Då ser jag den lilla H som smyger fram till mitt nattygsbord, där hon ställer en liten vas med nyplockade blommor. I den stunden svämmar hjärtat över av ren och skär kärlek och då är man ju gärna en sjuk mor! 







4 kommentarer:

  1. Hmm... skriver kommentar men inget visar sig : (

    SvaraRadera
  2. Vad jag ville säga: Skönt att du är frisk nu! (Inte alls vad jag skrev från början, men du vet hur det är, man orkar inte skriva samma sak en gång till...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, för man kommer ju ändå inte ihåg alla bra formuleringar eller ens innehållet i vad man skrev. Suck! Känner igen! Å nu är jag inte magsjuk längre - nu är jag förkyld med eländig hosta och totallock för öronen. Va? Va? Vad sa du? Va...? Sa du något? :-p

      Radera
  3. Det är nog inte för inte som det fanns konvalescenthem för husmödrar förr! :-) Risken var väl att man var tvungen att vara halvdöd för att få komma dit kanske...

    SvaraRadera